Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN
225
Tiden för gråsjälens parning
har varit föremål för olika uppgifter. Så finner man t. ex.
påståenden om, att den skulle inträffa vid midsommartiden (Cneiff,
Nilsson) och äfven i slutet af augusti och i september (Holmers).
Lill-jeborg åter anför, att »gråsjälen parar sig strax efter det honan
ynglat, således i mars.» Denna sistnämnda uppgift torde få
betecknas såsom den riktiga, ty Riksmuseum har de sista dagarne af
september i år från Oxelösundstrakten erhållit ett foster af gråsjäl,
som förefaller vara ungefär halfgånget. Det är omkring 25 cm.
långt och är föröfrigt så pass utveckladt, att t. ex. morrhåren redan
äro utbildade.
Svartmesbo i marksluttningen.
Det är egentligen ingenting nytt, att svartmesen någon gång
bygger i hål i marken. Det kan ju dock ej skada att anteckna ännu
några fall. En liten episod, som är förknippad med ett af fynden,
har dock närmast föranledt dessa rader.
Den 27 juni i sommar vandrade jag genom en liten gran- och
furudunge på Kållandsö i Vänern. Min väg bar uppför sluttningen
af en hög bergknalle, rikt beväxt med mossa, laf och ris i afsatser
och hyllor i bergväggen, På ett ställe nära knallens hjässa hade
genom ras af jord o. dyl. bildats en liten brant marksluttning klädd
med ett tjockt mosstäcke. En hög gran, som växte på afsatsen
nedanför, öfverskuggade stället och spände med några af sina
grenar ett litet tak öfver mossmattan. Då jag kom in under granen,
ämnade jag luta mig mot mossan och lade, utan att märka det,
handen öfver ett hål i sluttningen. Men i detsamma fick jag höra
ett ljud, som kom mig att studsa till och hastigt rycka handen åt
mig. Det kom innefrån hålet och bestod af ett häftigt utstött
hvä-sande, atföljdt af ett blåsande, hvilket ögonblickligen framkallade
tanken på en orm. Jag beslöt undersöka förhållandet och stack en
gren i öppningen. Ljudet upprepades åtskilliga gånger och till slut
lyckades jag uppfatta en skymt af det sällsamma djuret, som på
inga villkor ville lämna sitt tillhåll, utan endast gjorde häftiga
attacker mot min träpinne. Det var den mest oförargliga varelse i
^världen — en liten svartmes (Parus äter)! Jag stack nu in handen
och tog ut fågeln. Därpå kunde jag närmare undersöka hans
krypin. Det bestod af en gång, icke fullt 2 dm. lång, samt innerst af
ett bo, byggdt af brun mossa och fodradt med fårull samt
innehållande nästan fullfjädrade ungar. De gamla fåglarna hoppade båda
med vibrerande vingar omkring mig i granen och utstötte ett
ängsligt tzi si», atföljdt af ett par klara, korta hvisslingar. Fåglarna hade
tydligen utgräft denna gång själfva, hvilket icke borde förorsakat
dem särdeles stor möda, då jorden var lös och lätt att arbeta i.
Påtagligen hade de föranledts härtill af saknaden på murkna
stubbar eller ihåligheter i träden.
Det är icke något för svartmesen säreget, detta omedvetet
härmade försvarsläte, om jag så får kalla det. Det förekommer äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
