Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några exkursioner i Transkaspien. Af Einar Lönnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gå dit samt började klättringen uppför den ganska tvärbranta
stupningen. Klipporna, som bestodo af lösa konglomerat, voro
starkt vittrade och antogo härigenom ofta ganska egendomliga
former. De erbjödo också talrika gömställen för några svarta
och hvita stenskvättor, som flögo omkring här, men voro så
skygga, att man ej kunde komma dem särdeles nära. Min
ryske kamrat skulle skjuta en med ett litet gevär »la Francotte»,
öfver hvilket han var mycket stolt, men som jag till hans
förtrytelse kallade »leksaken». Jag vill endast nämna, att han
aldrig träffade någon stenskvätta. Att omtala huru många
bommar han sköt, kan ju göra detsamma, men de voro ej få.
Emellertid gjorde detta olycksöde, att jag ej med säkerhet kan
säga, hvilken art det var fråga om.
När jag sträfvade uppför branten hörde jag plötsligen på
sidan om mig en stark hväsning. Jag såg åt det hållet och
varsnade en ganska stor svart orm ungefär 10 meter till höger
om mig. Jag skyndade dit och då jag fann, att det var en
ogiftig orm, tog jag den utan vidare till mina ledsagares fasa,
men den gjorde intet försök till försvar, ehuru den hväste.
Det var en svart varietet af den i de kaspiska länderna
vanliga rutiga snoken (Tropidonotus tesselatus), sålunda ingenting
märkvärdigt i och för sig, men förekomsten uppe i de torra
klipptrakterna var litet egendomlig för en orm, som eljest
tillbringar en stor del af sin tillvaro i vattnet. Den hopbands till
en kringla med tillhjälp af ett litet snöre, som jag under
exkursioner alltid bär i fickan för dylikt ändamål, och hängdes
så vid en rockknapp för att vara ur vägen.
Inom kort hade vi på branta stigar nått Mangischlaks
höjdplatå och då tedde sig ett härligt och på samma gång
egendomligt panorama för vår syn. Under våra fötter utbredde sig i
väster och sydväst det spegelblanka Kaspiska hafvet, som
återgaf himlens högblå färg, i sydost den sandiga saltsteppen med
den röda Rosasjön som ett blodsprängdt öga och i norr och
nordost Mangischlaks steniga, malörtsbevuxna högstepp. Inåt
denna senare styrdes nu vår kosa, men här var ännu mera
öde än på själfva bergsluttningen. Af fåglar syntes blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
