Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om Linnæa borealis. Af Th. M. Fries
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
författare, men det oaktadt gör han sig synnerligt omak för
att förhindra, att det onekligen äldre Obolaria icke måtte
undantränga Linnæa. Han kommer dock ej längre, än till att
företalet till Siegesbecks arbete är dateradt den 7 september,
men till Linnés Genera plantarum den 29 november 1736.
Ej heller kan han förneka, att det förra utkom sagda år, men
det senare först i början af 1737. Men — Siegesbecks arbete
är af mindre såväl omfång som vetenskapligt värde, under
det att Linnés är »voluminosum, classicum et gravissimum», och
häri finner han, i strid mot sina annars ifrigt förfäktade
åsikter, ett skäl att bibehålla släktnamnet Linnæa.
Hade nu än släktnamnet — antagligen för all framtid —
blifvit faststäldt, så var detta ej förhållandet med artnamnet.
Ännu var nämligen ej den binära nomenklaturen af Linné
fastställd, och därför fick vår växt ännu en tid kallas Linnæa
floribus geminatis, t. ex. i Flora suec. ed. I (1745) och flera
andra arbeten. Först i Species plantarum ed. I (1753) gaf
Linné det allmänt kända tillnamnet borealis; vi påpeka, att så
äfven blef förhållandet i Flora suecica ed. II, hvarest ock en ny
och god afbildning meddelas. Anmärkas må emellertid, att
Linné i själfva verket använde binära nomenklaturen redan i
registret till Öland-Gotlandsresan (1745), och att namnet där
är Linnæa unica. I disputationen Pan suecicus (1749) där äfven
binära nomenklaturen användes, gör han ett anmärkningsvärdt
undantag, i det att han endast för denna växt utesluter hvarje
artnamn och skrifver helt enkelt Linnæa.
I det föregående har framhållits, huru Linné så småningom
fick sig bekant sin blommas förekomst i allt flera af Sveriges
landskap. Naturligt är ock, att han under sina senare resor
inom landet skulle än ytterligare påträffa densamma. Så t. ex.
såg han den på Öland (Böda) och Gotland (Gothem), i
Västergötland (Kinnekulle) och Värmland (Filipstad och Persberg).
På ön Blåkulla (Jungfrun) »wäxte min ört i det skogrikaste
med sine twå lutande blommor, och bewittnade at marken ei
warit bränd i manna minne». I Flora suec. ed. II tilläggas
ytterligare Jämtland och Dalsland, så att knappt något svenskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
