Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Smärre meddelanden
- Morkulla som bär sina ungar
- Fynd af mammuth och noshörning i Galicien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Morkulla som bär sina ungar.
Undertecknad, varmt intresserad för fågelvärlden, har med nöje
genomläst Reinhold Winters bok »Fågelkåserier». I anledning af
nämnda författares uttalande å sid. 153 rad 28 och följ. ber jag få
nämna följande, som ju kan vara af intresse som bidrag till
kännedom om morkullans lefnad.
Då jag i dag gjorde en skogspromenad i sällskap med min
fågelhund märkte jag, att hunden kände fågelslag i närheten af en
kärrkant. Efter något sökande »stod» hunden fast midt ute på en
torr tallhed. Jag gick nu fram och stötte fågeln, som befanns vara
en morkulla. Hon förde med sig en unge »mellan benen och
bakkroppen-». Som det var öppen mark, hade jag godt tillfälle noga
betrakta henne. Flykten var rask, men något bullrande. Efter
100 meters flykt sänkte hon sig ned till marken och lät då genast
höra några hväsande, skarpa läten.
Samma ljud har jag en gång förut hört en kulla uppgifva, då
hanen sänkte sig ned till honan efter »draget». Hon kunde då
ej vara rädd; möjligen kan det ljudet vara ett uttryck för ilska?
— Efter något sökande fann hunden en unge, som blifvit
kvarläm-nad, den var stor som en domherre.
Jag erinrar mig ett annat fall, då fåglar burit bort sina ungar
på samma sätt. Det var under en stöfvarejakt i augusti, då en
ringdufva flög förbi mig med en unge, som jag tyckte, mellan
benen. Det såg ut som, då en roffågel bär en mindre fågel.
Orsa den n juli 1908.
Hells Rääf.
Denna morkullans vana att bära bort ungarne är förut känd
cch beskrifven, men ytterligare en iakttagelse af samma fenomen är
ju alltid af intresse. Red.
Fynd af mammuth och noshörning i Galicien.
I oktober i fjol, då man var sysselsatt med att upptaga en
gruföppning till en ozokeritgrufva i österrikiska Galicien påträffades
plötsligen 15 meter under jordytan lämningarne af en mammuth,
och ytterligare 2 meter djupare uppdagades i november rester af
en noshörning. Båda voro impregnerade med salter och
mineraloljor och till följd häraf hade till och med mjukdelar bibehållits.
Noshörningens främre horn satt fast vid hufvudet. Det bakre låg
löst bredvid. Fynden äro ännu ej närmare beskrifna, men Dr.
Smith Woodward, som erhållit fotografier till Brit. Museum Nat.
Hist. påpekar, att det ej är fråga om den ullhåriga noshörningen,
som man vet har lefvat samtidigt med mammuthen i Sibirien utan
en helt annan art utan ull och med tjocka, korta horn.
Antagligen ha båda djuren en gång i tiden gått ner sig i sumpmarker och
sedan ha deras kroppar bibehållits genom årtusenden på grund af
den konserverande egenskapen hos de petroleumhaltiga aflagringarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
