Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från Skansens zoologiska trädgård. Af Alarik Behm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEHM, FRAN SKANSENS ZOOLOGISKA TRÄDGÅRD
22Q
andra (fig. 10) och den ofvannämnda hanen af 24 dec. 1905 i
den tredje generationen (fig. 11).
Alla dessa vargbastarder hafva varit blinda i 11 dygn och
ha haft en mycket olika färgteckning. I första generationen
hafva de haft vargens färg. I den andra kunna de vara rätt
varierande, dels varggrå som föräldrarne, dels enfärgadt
räfröda, dels — och detta i öfvervägande antal — glänsande
svarta med hvita teckningar i bringa och på fötter. Hos
afkomman i tredje generationen, af hvilken blifvit stora, kraftiga
djur, har hvitt blifvit den förhärskande färgen dels med röd
anstrykning, dels med gråsvarta fläckar strödda på pälsen.
Till lynnet äro dessa bastarder också rätt olika. Den första
generationens djur äro i högsta grad rädda och skygga. För
sin vårdare äro dessa 8 år gamla djur nu lika rädda och
undvikande som under första lefnadsåret. Vill man sysselsätta sig
med dem — gamla som unga — få de rent af spasmer af
rädsla. Undantag härifrån ha endast två djur gjort, nämligen det
par, som visades på hundutställningen i Göteborg 1901. Dessa
läto t. o. m. smeka sig. Tyvärr ådrogo de sig där valpsjuka
och dogo kort därefter.
Den andra generationens djur äro i allt dessas motsatser.
De hylla sig till människan och visa glädje, då någon
intresserar sig för dem. Den kvarlefvande honan af denna generation
börjar, då jag på långt håll ropar på henne, hoppa och skälla
som en hund samt gladt vifta med svansen, där hon står bunden
vid sin koja. Gärna vill hon bli smekt och lägger då sitt
hufvud mot mitt knä.
I tredje generationen åter har all den skygghet och rädsla,
som karaktäriserar den första, återkommit, liksom vilddjuret
hos dessa djur kommit — om jag så får uttrycka mig — på
ett lägre plan, med deras lömska blick och smygande gång.
Alla tre generationerna tjuta som vargar, men de torde
dock ej heller alldeles sakna förmågan att skälla. Åtminstone
påstå sig djurvårdarne någon gång ha hört dem exekvera något
läte, som skulle kunna betecknas som skällande. Jag har aldrig
hört detta hos första och tredje generationens djur. Honan i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
