Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om maneterna. Af Hjalmar Östergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7»
FAUNA OCH FLORA
För att hålla sig uppe måste alltså maneterna oupphörligt
»trampa vatten». Men deras arbete är lindrigt, då deras
specifika vikt ytterst obetydligt öfverstiger vattnets. De fasta
beståndsdelarna utgöra en så ringa del af deras kropp, att denna,
om den får torka på ett stycke papper, efterlämnar blott en
tunn hinna, nästan blott en fläck. Hos öronmaneten, som
visserligen hör till de minst fasta, skall den organiska substansen
knappt uppgå till en half procent; allt det öfriga är saltvatten.
Af manetens för blotta ögat synliga organ återstå nu för
oss blott de, som ha att sörja för artens bestånd, d. v. s.
fortplantningsorganen. Dessa utvecklas, 4 till antalet, på skifvans
undersida, där de ligga nära munöppningen, i vinklarna mellan
munarmarna. Hos öronmaneten se de ut som veckade, i
hästskoform böjda band — det är dessa som förorsaka de 4
öron-lika fläckar, som gifvit anledning till manetens namn. Hos
brännmaneterna te de sig som flikiga, vindlade säckar, hvilka
vid full könsmognad kunna bli lika långa som munarmarna.
Hos sådana exemplar ser man ofta på munarmarna ägg och
små larver, och förvarar man en dylik manet någon dag i en
skål med hafsvatten, kan man på bottnen få se liksom ett lager
af sand, hvars enskilda korn vid närmare undersökning befinnas
vara kringsimmande larver. Utan svårighet kan man få enstaka
af dem att utbilda sig till små polyper, men för att dessa i
akvarium skola utvecklas vidare, fordras särskilda anstalter.
Rörande maneternas mikroskopiska byggnad vill jag här
blott meddela något litet till förklaring af den egenskap, som
låtit dem få namnet »hafvets nässlor».
Förmågan att brännas tillkommer i själfva verket en stor
mängd hafsdjur och äfven ett fåtal sötvattensdjur, nämligen,
utom de egentliga maneterna och de med dem sammanhörande
polyperna, äfven en stor mängd andra medusa- och polypartade
djur, som likaledes tillhöra den hufvudafdelning af djurriket,
som just på grund af denna egenskap fått namnet nässeldjur.
I regel äro brännapparaterna visserligen icke i stånd att
märkbart påverka människans hud, men allehanda lägre vattendjur
och äfven fiskarna, som ju icke som människan äga ett skyd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
