Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grantgazellen (Gazella Granti, Brooke) på Kilimandjaros stäpper. Af Yngve Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
y. sjöstedt: grantgazellen
89
på morgonen tågat ned från den zool. stationen på
Kilimand-jaros sydvästra sluttning genom infödingarnas välskötta farmar,
där bönfälten lyste violetta af sin rika blomsterskrud,
öfver-vadat Sanyafloden och fortsatt på stäppen nedanför
Kilimand-jaros västra sida; ett vildsvin hade nyss fälts och marschen
gick vidare till trakterna kring floden Kiraràgua, där
grant-gazeller, thomsongazeller, koantiloper och ofta gnu och zebror
hade sina favoritlokaler. Länge behöfde vi ej heller vänta,
innan en flock grantgazeller visade sig betande bland det korta,
tufviga gräset, och ditåt styrde vi våra steg. Deras vackra
isa-bellgula, under hvita dräkt med ett stundom (ej hos de gamla
hanarna) tydligt framträdande mörkt band mellan ryggens och
bukens mjuka färger, lyste vackert i den klara solen, och de
böjda, med upphöjda ringar försedda hornen gåfvo det stolt
burna hufvudet ett i hög grad präktigt utseende, där djuren
vid vårt annalkande lyssnande stodo och blickade åt oss. Men
för jägaren är det ej nog att på afstånd beundra de vackra
djuren, då samlingarna vänta på sin skörd, en kula far genom
luften och kommer hjorden att flyende störta bort öfver stäppen,
kvarlämnande en bock som byte.
Nu blef det de svartes tur att aktivt deltaga. Amesi, min
ständige jaktkamrat, var först framme för att medan blodet ännu
flöt varmt i ådrorna göra snittet öfver djurets strupe, utan
hvilket han som muhammedan ej vågade förtära köttet. För
att ej förstöra strupens hud måste han dock uppskära denna
varsamt längs midten och sedan afskära de innanför varande
blodkärlen. Det är märkvärdigt att se, huru fast de svarta
muhammedanerna fasthålla vid dessa religiösa bruk, och huru
dessa simpla män långt ute i ödemarken, där ingen annat än
Allah kan kontrollera deras görande och låtande i dessa
stycken, hellre svälta än att äta en enda bit, som ej blifvit slaktad
under antagna former. De från bärget medförda
wadschagga-männen, som med förkärlek förtära djurens inälfvor såsom de
största läckerheterna, utryckte den rykande lefvern, som de
på stället sväljde i stora stycken, så att blodet rann kring
munnen. Den fällda gazellen, hvars tyngd genom inälfvornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
