Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Smärre Meddelanden
- Bidrag till kännedom om ekorren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Makarne träffas ofta tillsammans i boet, och detta äfven utom
fortplantningstiden, åtminstone under vintern. Jag har en gång
anträffat två hanar och en hona i samma bo, samt midt under
parningstiden flera gånger två hanar i bästa sämja i samma bo, men
aldrig två honor tillsammans.
Vid jakt å ekorre är det ofta mycket svårt att få honom att
lämna boet. Hvarken slag på trädet eller häftiga ruskningar kunna
drifva honom ut, och enda utvägen är då, att en person klifver
upp till boet och kör ut honom, eller också kan detta äfven
åstadkommas, om man har till hands en stång, med hvilken man från
marken kan nå upp i boet. Är honan med i boet, har jag alltid
märkt, att hon först ger sig ut; om detta varit beroende på en
tilltillfällighet eller därpå, att hon är mera skygg än hanen, kan jag
emellertid ej afgöra. Om man lyckas att utan buller närma sig boet,
finnes emellertid ett sätt att utan besvär få ut honom. Man
behöfver endast skrapa lätt på stammen eller afbryta små kvistar, då
han genast beger sig ut. Befolkningen vill hålla före, att denna
lättrörlighet skulle bero på en nedärfd skräck för mården, och denna
åsikt kan möjligen hafva fog för sig.
Som ekorrens föda vintertiden häruppe mest består af
barrträdsfrö, så behöfver han ej, i likhet med ekorren i södra Sverige
samla vinterförråd; dock brukar han ganska mycket på hösten samla
svamp och fastkila där och hvar i granklykor för att hafva tillgång
till under vintern. Då i år är brist på både kottar och
blomknoppar och svamp förra hösten, tillfölje den starka torkan,
förekom endast sparsamt, vore synnerligen intressant få veta
magkon-tentans beståndsdelar hos de öfversända exemplaren. Under sista
lemmelåret fann jag i ett ekorrbo 4 st. lemlar. Huru dessa
kommit dit,1 och för hvad ändamål de voro där, är svårt att yttra sig
öfver. Jag har emellertid träffat gamla ekorrskyttar, som påstå, att
de sett ekorrar förtära möss.
Från gamla tider, då ekorrskyttet var mera allmänt än nu,
fortlefver en gammal sed, som jag äfven vill omnämna. Under
goda fröår utgöres ekorrens föda hufvudsakligen af barrträdsfrö.
Magen med dess innehåll (den s. k. ekorrkimen) har då ett hvitt
och aptitligt utseende samt frisk lukt, och brukade skytten, då han
om kvällen vid den öppna spisen flådde sina ekorrar, att fastsmeta
sina »kimar» vid den heta spismuren, där de fingo sitta tills de
blefvo väl genomstekta, hvarefter de åtos. Af egen erfarenhet kan
jag intyga, att anrättningen är ren och njutbar. Har ekorren
förtärt svamp är maginnehållet svart samt har frän lukt som ej retar
aptiten.
För dem, som skjuta ekorren för förtjänstens skull, är detta
året ett goar, då priset nu är 50 öre pr skinn, men tillgången är
ringa.
Vindeln den 15 mars 1909. Karl Gram.
1 Någon roffågel hade ej kunnat praktisera dem in genom den trånga
öppningen, och själf hade de ej kunnat ta sig upp till boet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
