- Project Runeberg -  Fauna och flora / Fjärde årgången. 1909 /
152

(1906-1936) With: Einar Lönnberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Smärre Meddelanden - Korsnäbbunge i snö

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iS2

FAUNA OCH FLORA

Den ifrågavarande dagen var jag tidigt på morgonen skidledes
ett ärende upp till en rad kolmilor cirka en kvarts mil från Grön
sinka gård. Skaren var tillräckligt hård att bära skidorna på alla
mera öppna platser och ofvanpå densamma låg ett några dagar
gammalt lager af nysnö.

Vid försök att taga en genväg öfver skogen kom jag förbi en
gammal kolbotten och hörde då därifrån ifrigt lockande af några
korsnäbbar. Detta måste undersökas och jag smög närmare och
snörde af skidorna för den täta skogens skull, som låg emellan
mig och kolbottnen.

Ute på denna stod något åt ena sidan en gammal lafbehängd
risgran och i den huserade fem à sex, jag kan ej säga säkert
hvilket, korsnäbbar,, hvilka, så godt jag hann se efter, alla tillhörde den
stora arten. Vid min ankomst flögo alla utom en hona, som med
påfallande dristighet satt kvar och lockade. Hon flyttade sig fram
och åter på grenen, bockade sig och klippte med vingarna; så
plötsligt flög hon ned och satte sig ett par meter ifrån mig på snön
men flög genast upp igen, nu i en annan gran. Samtidigt hördes
ett annat lock, finare och mera utdraget, men hvarifrån?

Jag gick emellan träden vid kanterna och var uppe i den stora
granen, där honan först visat sig. Hvart jag gick var honan med
i närmaste träd och hur jag ställde mig vid någondera skogskanten,
hördes alltid den finare locktonen från den andra.

Slutligen alldeles förbryllad ställde jag mig i midten af
kolbottnen för att lyssna. Då hör jag snedt under mig från snön det
fina locklätet.

Där låg ungen.

Det var utan tvifvel den egendomligaste plats, på hvilken det
förunnats mig att se en fågelunge.

I snön under skaren var en urhålkning cirka åtta cm. djup och
äggformig. Den skulle måhända rymt ett gåsägg. Där satt nu en
halfvuxen gynnare i högönsklig välmåga.

Hålans väggar voro förhårdnad kornig snö liksom skare, och
ungen var alldeles torr. Efter allt att döma måste han suttit där
åtskilliga dagar, hur många är ju omöjligt att beräkna, men själf
torde han väl varit 14 dagar gammal ungefär.

Då jag böjde mig ned öfver hålet kom honan och satte sig
flaxande på snön inom räckhåll för handen. Hon flyttade sig fram
och åter, ideligen lockande och ungen svarade då och då med ett
finare pip, knappt hörbart på ett par meters afstånd.

Det är enligt min erfarenhet vanligt med de flesta nästungar,
att de, då ingen nära fara hotar och föräldrarnas lock ej särskildt
varnar för ögonblicket, låta höra ett fint lockläte, som hörs ganska
väl. Dä däremot omedelbar fara är för handen och föräldrarna
genom sitt ängsliga läte tvingar dem att tiga, kommer likväl ett
litet flämtande pip ur deras strupe. Sådant har jag märkt äfven
hos nykläckta ungar af sparf. Detta läte låter då, hördt på ett par
meters afstånd, som om det vore långt borta och förvillar den
sökande. Möjligen kan häri ligga någon naturens mening då en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 8 00:17:59 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faunaflora/1909/0156.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free