Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reptiliejakt på Balkan. Af Otto Cyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REPTILIEJAKT
PA BALKAN
2IS
den oundvikliga ackorderingen hos en »mulasneleverant» satte
vi i väg mot vårt mål. Bournabad ligger 9 km. från Smyrna,
där bergen höja sig öfver den fruktbara dalen, och är den
mest omtyckta sommarvistelseorten för Smyrnas utländingar.
De sökta djuren visade sig snart, men voro som vanligt
ytterst skygga. Så fick jag se en ödla, som vid reträtten lät
ett stycke af svansen hänga ut ur hålet och — tänkte jag —
hellre en svans som minne än alls ingenting! Ty som bekant
får man aldrig taga en ödla i svansen, den brytes genast af,
ödlesvansen är ett ömtåligt ting. Men nu satte jag mig i
sinnet, att jag åtminstone skulle hemföra en svans som trofé,
försiktigt smög jag mig utefter muren och grep hastigt men
försiktigt tag i svansen. Långsamt flyttade jag fingrarne längre
och längre uppåt - jag ville naturligtvis ha ett så stort stycke
som möjligt — och svansen höll. Först i detta ögonblick föll
det mig in, att denna ödla ju hörde till en helt annan familj
än våra vanliga Lacertider och att deras svansar måtte vara
starkare. Alldeles riktigt, snart hade jag hela djuret i min
hand. Det var en originell fångmetod, som man sannerligen
ej kan rekommendera för våra europeiska ödlor, men tack vare
hvilken jag strax efteråt fångade ännu ett par agamer.
Infångandet af den första hade åsetts af ett par unga,
obeslöjade turkiska skönheter, som stodo i trädgården ofvanför
muren. Knappt hade jag det gapande djuret1 i min hand, för
än de båda damerna började föra ett väldigt oväsen, ropande
och gestikulerande, hvars orsak jag med bästa vilja ej skulle
lyckats finna. Jag blef så förbluffad, att jag nästan släppt det
rara djuret. Men vår dragoman öfversatte: de bådo mig för
Allahs skull, att jag nu, då jag redan berört detta afskyvärda
djur, ej måtte beröra mitt ansikte med handen, ty då finge
jag-ett »paddhufvud»! Djupt rörda öfver de skönas omsorger för
mitt anlete bjödo vi dem komma ned på vägen, och jag fick
demonstrera för dem djurets absoluta oskadlighet. Till tack
’ Agamerna äro lika beskedliga, som de se fruktansvärda ut; de gapa, så att
fciftärne stå i minst 90° vilkel, för att imponera pá sin fiende, men bitas ej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
