Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Plankton och ämnesomsättningen i hafvet. Af Hjalmar Théel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HI. THÉF.L, OM PLANKTON OCH ÄMNESOMSÄTTNINGEN 1 HAFVET 287
denna allmänna regel blifvit iakttagna, ehuru man ej är i
stånd att förklara dem. Under »Nationals»
plankton-expedition i Atlanten fångades med slutbar vertikalhåf talrika
exemplar af en encellig, blåsformig alg, Halospœra viridis, på ett
djup af mellan 2,200 meter och 1,000 meter. Vid fem
upprepade håfningar från samma djup erhöllos alltid lefvande
exemplar af denna alg. Huru den kan lefva och assimilera
i fullkomligt mörker är en olöst gåta, när man vet att den
uppträder massvis i de öfre, belysta vattenlagren. Hæckei.
förmodar, att ljuset från djuphafvens fosforescerande djur
skall vara tillräckligt för assimilationsverksamheten, men detta
kräfver bevis. Mindre underligt är det då, att man på stora
djup anträffar massor af ljusskygga bakterier, ty i saknad af
assimilerande färgämnen torde dessa lifnära sig af från
hafsytan nedsjunkna, i upplösning stadda organismer.
Den egentliga »urnäringen» är sålunda att söka så godt
som uteslutande i oceanernas öfre, diaphana lager ned till
500 meters djupet, där det aphotiska området tager vid. Också
öfverenstämma alla uppgifter däri, att just detta är
alstringshärden för en oändligt rik flora af encelliga, oansenliga växter,
hvilka i talrikhet öfverstiga planktondjuren många gånger om.
Här är alltså den »urnäring» tillfinnandes, hvaraf oberäkneliga
skaror af simmande och kringdrifvande djur dagligen hämta
sin näring, och det lider intet tvifvel därom, att det är just
dessa små växtorganismer, hvilka födas, lefva och dö ute i
hafven, som hafva den allra största betydelse för
ämnesomsättningen i de öppna oceanerna.
Jag har förut visat, att planktondjuren hafva förvärfvadt
sig en utpräglad förmåga att tillpassa sig för ett lefnadssätt
i öppna sjön. Hos planktonväxterna saknas ej heller en dylik
tillpassningsförmåga, om den ock ej är så i ögonen fallande
som hos de förra. Grundprincipen är här, att en stegring af
cellens förmåga att hålla sig sväfvande uppnås. Detta synes
säkrast kunna vinnas, om cellkroppens specifika vikt så nära
som möjligt närmar sig det omgifvande vattnets. Emellertid
torde det vara odisputabelt, att cellen i och för sig själf är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
