Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens psykologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.V
FAUNA OCH FLORA
som äro nog dumma att snart bli tama. Jag är af absolut
motsatt åsikt, och det är väl i allmänhet så, att vi skatta
sådana djur som mest intelligenta, hvilka vi lättast kunna tämja
och dessutom lära en hel del. Ty redan förmågan hos det
vilda djuret att vänja sig vid människan och förstå, att det ej
har något att frukta af henne, vidare att lära sig lyda en hel
del hennes vinkar, som ej ha det minsta med den rent
mekaniska s. k. »instinkten» att göra och voro fullständigt obekanta
för djuret i frihet, den måste vi väl ändå uppskatta som
intelligens! I motsats till de djur, som i sin vanmäktiga vrede
eller af ändlös fruktan och feghet hoppa upp efter väggarne i
sina burar eller hvar de nu äro inhysta och som aldrig bli
egentligen tama. Åtminstone kan en sådan, bestående vildhet,
äfven om den räknas som en egenhet i karaktären, aldrig
anses som ett tecken på högre intelligens. Förlorar icke räfven
i nyare tid, åtminstone bland djurpsykologerna, mycket af den
klokhetens nimbus, han ärft från vidskepelsens dagar; han är
ju ett af våra fegaste rofdjur! Eller för att taga ett exempel
från den djurklass, det här är frågan om: nog måste jag anse
en sandödla, som efter ett par månaders fångenskap låter
handskas med sig hur som hälst, och som sittande på axeln
äter den ena masken eller flugan efter den andra ur handen,
nog måste jag anse en sådan sandödla intelligentare än en
stor kaukasisk murödla, som efter 3 års fångenskap är nästan
lika rädd och vild som vid infångandet? Att vi icke få
förväxla denna bestående skygghet och rädsla i fångenskapen
med skygghet hos djuret i det fria, är en själfklar sak; i frihet
äro djuren alltid mer eller mindre skygga, och en viss förmåga
att hastigt och säkert dölja sig måste ju där anses som bevis
på intelligens. Likaså bortser jag naturligtvis från alla grofva
fel, som kunna begås vid tämjandet, såsom dålig behandling,
skrämsel genom häftiga rörelser, o. s. v.
Bland reptilierna stå ormarne utan fråga lägst. Om en
del, t. ex. giftormarne, är det af förklarliga skäl ej lätt att
yttra sig. Ty såsom varande lifsfarliga hållas de sällan som
»husdjur», och dragas gifttänderna ut, äro de ju skadade, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
