Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens psykologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÅ BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI ^3
man får ej förvåna sig öfver, om de ej bli vidare »tama». Icke
förty synes dock en del giftsnokar, såsom den bekante
glasögonormen och hans egyptiske släkting, vara i ringa måtto
läraktiga, hvaremot alla viperorna (dit vår huggorm,
skaller-ormarne o. d. höra) äro och förbli ilskna, lata, fega och —
sannolikt mindre intelligenta. Deras fruktansvärda vapen har
gjort dem lifvet allt för bekvämt för att intelligensen skulle ha
nått någon högre grad af utveckling. Af våra svenska ormar
är också huggormen, af hvilken jag haft tjogtals i fångenskap,
den minst intelligente och intressante, han förblir alltid lika
otillförlitlig, ilsken och lättjefull. Våra snokar liksom de flesta
utländska äro mer eller mindre tämjbara och läraktiga. Så
t. ex. vänja sig de ilsknaste snart af med att bitas, med ilskan
upphör också den häftiga sinnesrörelsen, när man vill fatta
tag i dem, så att de sluta upp med att hväsa; så småningom
vänja de sig så vid vårdaren, att de utan vidare låta fatta sig
med händerna,1 taga födan ur handen, krypa omkring och
trifvas på vårdaren, framför allt i hans fickor, event, välja de
vissa möbler nära brasan eller värmeledningen som
uppehållsort, precis som hvilken hund eller katt som hälst! Mycket
olika förhålla sig skilda ormgrupper gent emot människan ute
i det fria. Under det vissa klättersnokar (Coronelia, Coluber,
Contia, Tarbophis, o. s. v., alltså äfven vår hasselsnok) visa
sig alldeles orädda, ofta ej försöka fly, äro andra särdeles
skygga (Zamenls m. fi.) och fly med enorm snabbhet, de flesta
af dem — särskilt de senare — bitas gärna vid beröring.
Vattensnokarne (Tropiáonotus, m. fi.) äro också skygga och
fly snabbt, vid infångandet hväsa de och synas hugga omkring
sig, men det är endast tomt hot, de öppna aldrig munnen.
Alla dessa ormar äro lätta att tämja, såsom redan ofvan
nämndes. Håller man ett större antal ormar samtidigt, märker
man snart åtskilliga individuella olikheter; alldeles särskildt i
ögonen fallande är vissa exemplars stora godmodighet med
1 Härtill inskränker sig vanligen »dressyren» hos alla ormtämjares större
eller mindre förevisningsobjekt, hvilka med fullständig resignation låta handskas
med sig nästan hur som hälst.
Fauna och Flora 1915. Häft. 1. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
