Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Små bidrag till de lägre ryggradsdjurens psykologi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÅ BIDRAG TILL DE LÄGRE RYGGRADSDJURENS PSYKOLOGI 37
fikenhet. Härvidlag förhålla sig de olika arterna, ja hela släkten
eller familjer mycket olika. De ytterst skygga agamerna t. ex.
försvinna redan, när man är rätt långt ifrån dem, och ha de
en gång gömt sig, komma de ej fram så snart. Dem kommer
man närmare vid trafikerade vägar, som ofvan nämnts, deras
skygghet och försiktighet är mycket starkare än nyfikenheten.
Nästan lika skygga äro Mabula, Chalcides {Qongylus), geckoer
m. fi. Lacertorna däremot, och icke minst de stora, praktfulla
smaragdödlorna, försvinna väl vid fara, men komma strax fram
igen. De plågas af en obetvinglig nyfikenhet; står man stilla
framför deras hål, ligga de och fixera en, alltjämt vridande
hufvudet, än med högra, än med vänstra ögat (ödlorna kunna
ej »fixera» med mer än ett öga i sänder!). När de då känna
sig lugnade, komma de åter fram. Vill man fortare ha fram
en ödla, sträcker man ett långt spö mot henne, då stegras
hennes nyfikenhet ytterligare och hon går efter spöändan. En
beröring med tungan säger henne, att det är trä, men enligt
ögats iakttagelser rör det sig ju, alltså hugger hon i och biter
för säkerhets skull. Hon märker genast sitt misstag, men
följer gärna efter och tycks rent af road. Sticker eller slår
man henne lätt med spetsen, är hon genast beredd att
försvara sig och hugger ögonblickligen. På sådant sätt kan man
i timtal leka med en ödla i full frihet! Jag har t. o. m. fått
en vild sandödla att krypa upp längs rockärmen och sedan
blifva sittande på axeln under en ett par timmars picknick.
Äro agamer och smaragdödlor (dessa såsom representanter
för lacertorna i allmänhet) olika ute i frihet, blir olikheten i
fångenskap ännu större! Agamerna bli aldrig hvad vi kalla
tama, i de största och bästa terrarier bibehålla de sin skygghet
åratal, fastän de frodas och må utmärkt. De bitas aldrig, men
låta sig aldrig godvilligt fångas med handen, de förbli hela sin
lifstid klippornas otämjbara bebyggare. De största
smaragdödlor däremot, på bortåt en half meters längd, rusa de första
veckorna med öppet gap mot den framsträckta handen och
hugga i ordentligt (tjocka vinterhandskar nödvändiga!), men
så småningom vänja de sig vid människan och bli mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
