Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några smärre iakttagelser från Tåkern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oftare vid sjöstranden. Grönbenan (T. glareola) var talrikast.
De oroliga gluttsnäpporna förekommo likväl också i ganska
stor mängd, stundom enstaka, men ofta äfven i sällskap med
andra arter såsom brushanar och kärrsnäppor. Deras hvita
ryggar och gump lysa så prydligt, då de med ett »ty ty ty»
taga till vingarna. Blott en svartsnäppa (T. fuscus) hade jag
tillfälle att se under de korta stunder jag uppehöll mig vid
denna strand, men rödbenor kommo och slogo till ett par
gånger. Brushanar kommo både i små flockar och enstaka.
Af mindre strandpiparen (Aegialitis dubia) sågos några
ungfåglar, och en ännu svartmagad kustpipare (Squatarola
squa-tarola) gjorde äfven en stund halt på denna lockande plats.
Detta är af ett visst intresse, då ju de gamla fåglarna af denna
art mestadels hålla sig längs kusterna under flyttningen. Om
härtill lägges, att äfven en drillsnäppa sågs flyga längs
vattnet, så var det ju en afsevärd procent af våra vadarearter,
som visade sig vid de båda korta besöken vid »Kråkbröstet».
Sannolikt fanns nog ytterligare någon Tringa-art, men då detta
ej med visshet konstaterades, må det förbigås. Att äfven faror
lura på småvadarna under deras Tåkernbesök visades af en
energisk jakt, som en lärkfalk anställde på en liten Tringa.
Hon tog emellertid höjden, och hans försök misslyckades gång
på gång. Till slut hann först snäppan en sådan höjd, att hon
försvann ur min åsyn, och snart därefter falken. Jag fick
sålunda ej tillfälle att se dramats upplösning. Af öfriga roffåglar
syntes ganska många sparfhökar. Den bruna kärrhöken jagade
i säfruggarna, en fiskgjuse flög med tunga vingslag spanande
efter gäddor och på en gärdsgårdsstör vid stranden satt en vi åk.
Skrattmåsar och tärnor voro synnerligen talrika, ehuru
man nästan skulle vänta, att de senare redan skulle ha dragit
i väg till sydligare luftstreck. Äfven fiskmåsar voro vanliga, och
en oerhörd mängd af svalor, däribland backsvalor kanske mest
talrika, flögo öfver vattnet. I synnerhet en dag, då det var
blåsigt och ruggigt väder, höllo de sig tätt öfver vattenytan,
så att man af dem alldeles förbryllades, då man var på spaning
efter dykande fåglars uppstickande hufvuden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
