Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Själhunds- och hvalfångstens ställning i subantarktiska Atlanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJÄLHUNDS- OCH HVALFÅNGSTENS STÄLLNING ETC. 2 15
tillfälligtvis besökas af europeiska skepp. Själhundar och
sjölejon, hvilkas späck räknas som handelsvara, äro mycket
talrika på de öde kusterna af Syd-Amerika, Falklandsöarne och
Nyårsöarne, hvarest de likaledes kunna erhållas med mycket
mindre risk. Om det norra hafvet-någonsin skulle rensas från
hvalar genom våra årliga fångster, så skulle vi kunna besöka
det andra halfklotet, hvarest dessa djur äro talrika, såsom
kändt är. Likvisst synes det föga behöfligt att gå så långt
mot söder som till Syd-Georgien för att söka efter dem,
alldenstund portugiserna och nordamerikanarne på senare år
dödat mängder af dem vid Amerikas kust, därvid ej gående längre
söderut än till Falklandsöarne. Det torde därför synas troligt,
att, ehuru Syd-Georgien hädanefter må blifva af betydelse för
människosläktet, den tidpunkt för närvarande är så fjärran
aflägsen och måhända ej kommer att inträffa, förr än Patagonien
och Eldslandet äro bebodda och civiliserade såsom Skottland
och Sverige.» Forsters yttrande om möjligheten af, att det
norra hafvet skulle komma att »rensas från hvalar», visar
åtminstone, att han ej hyste någon bedräglig föreställning om
det »outtömliga».
Knappt ett kvarts sekel efter Forsters besök hade
själfångsten vid Syd-Georgien nått sin högsta höjd. Och år 1800
tog kapten Edmund Fanning på »Aspasia» från New York, ett
af aderton segelfartyg vid denna ö, säsongens prisfångst,
bestående af 57,000 pälssjälskinn. Detta rekord uppnåddes aldrig
mera, ehuru fångsten tydligen fortsatte, ty när den ryske
forskaren Bellingshausen seglade utefter den stormiga och ej
kartlagda sydkusten af ön i december 1819, träffade han två
engelska tremastare i en af fjordarne. Dessa skepp hade redan
varit där fyra månader eller under den södra vintern och gjort
inkomstbringande affärer. Men när James Weddell mindre än
fem år senare kom till Syd-Georgien, fann han, att själhundar
af alla slag hade blifvit »nästan utrotade». Wedeils berättelse
innehåller många historiska upplysningar och följande del däraf
är väl värd att citera: »[Cook’s] officiella rapport om ön
Syd-Georgien, i hvilken han berättar om de stora mängderna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
