Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJUREN I FOLKTRON I 85
betade, skulle man akta sig för att köra bort denna, ty det
bådade tur och lycka. Man höll allmänt före, att ett svin, på
hvars rygg kråkor sutto, skulle icke drabbas af vare sig
sjukdom elter annan dålighet, utan tvärtom bli till gagn och nytta
för dess ägare. — Slog man ett svin med en sopkvast, fick
detta dynt. — Då man slaktat ett svin, fick man vara ytterst
noga, så att man skar af det spenarne, hvilka kastades på
gödselhögen och där nedgräfdes. Om ett annat svin åt upp
dem, trodde man, att grisarna däraf dogo. — Om ett svin ville
påta i jorden, hvilket var ganska vanligt, brukade man sätta
en ståltrådsring i dess näsa. Eller ock klöf man det i den
broskiga delen af trynet med en knif. Efter någon tid vänjde
det sig af med att böka i jorden.
Hunden ansågs vara det klokaste af alla husdjur. Hvar
och en som behandlade en sådan illa, sades »skära ris till sin
egen rygg». Förr eller senare skulle det gå en sådan illa.
Det oaktadt brukade man säga, att ett hundmöte, då man
färdades bort, var lika olyckligt, som mötet med en karl var
lyckosamt. — När hunden föreföll trött och olustig*, sades
han vara »ovärssjuk». Likaledes när han åt gräs, kom det
regn. — Såg han länge åt tiljan på golfvet i stugan,
väntade han dödsfall och lik. Om han på aftonen tjöt brukade
man säga, att han antingen väntade eldsvåda eller också »tjöt
någon ur huset». — Om julaftonen brukade man lösa
bandhunden, som skulle smaka af alla maträtterna. Därefter skulle
alla tillsäga honom att gå till dörren. Gjorde han detta, var
det ett tecken till, att den person, som han åtlydde, lefde icke
till nästkommande julafton, utan skulle under årets lopp
af-lida. Denna tro var allmän särskildt i norra delen af Göinge,
där seden mycket praktiserades.
Katten ansågs vara ett af de mest finurliga af husdjuren,
det mest knepiga och vakna. När han tvättade sig brukade
man alltid säga, att »han väntade främmande». Men det
oaktadt bådade det stor otur, om en sådan sprang öfver vägen,
då man skulle fara bort. — Skrapade han klorna mot ett
träd, bådade det oväder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
