Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20Ö
FAUNA OCH FLORA
Det omnämnda skinnet framkom och är nu konserveradt
som Riksmuseets första svenska exemplar av buskmusen.
Det stora intresse, som är förbundet med detta fynd,
ligger i öppen dag. Det utvidgar kännedomen om vår fauna,
ger en ny och långt aflägsen fyndort för vårt, så vidt vi
hittills veta, sällsyntaste däggdjur. Då denna fyndort ej ligger
långt söder om den 65’te breddgraden, är den säkerligen den
nordligaste kända för denna art och måhända äfven nordligare
än för S. subtilis Pallas.
Det allra största intresset är likvisst förbundet med
frågan: huru och på vilken väg har buskmusen kommit till det
nordligaste Jämtland?
Buskmusen är biologiskt sedt ett stepp- och tundradjur.
Den lever i öppen eller med gles björkskog bevuxen terräng.
Så lyda ungefär alla meddelandena om dess förekomst på
olika håll. Till Skåne kunna vi alltså tänka oss, att den kom
under det tidsskede, som följde närmast efter isens afsmältning,
då Sydsverige blef landfast öfver Danmark (där ju buskmusen
ännu finnes som relikt i Jutland), och då just till en början
klimatet var torrt och landskapstypen i Nordeuropa steppartad.
I norra Tyskland och annorstädes ha åtskilliga fynd af denna
stepptids karaktäristiska fauna gjorts, t. ex. af sislar,
dvärg-hamstrar, pipharar saigaantilop o. s. v. Äfven från Jutland
omtalas af Winge fyndet af en underkäkshalfva af en sisel
(Spermophilus). Men om det nu kan anses ganska visst, att
den Sicista-stam, af hvilken Rönnebergaexemplaret var en
ättling, inkom till södra Sverige under denna tundrastepptid,
så lämnas dock därigenom ej någon förklaring på
härstamningen för de representanter af buskmusen, som lefva i norra
Sverige.
Den steppfauna, som invandrade till södra Sverige, hade
nämligen ej tillfälle att sprida sig norrut någon särdeles lång
sträcka. Dels ställa sig fysisk-geografiska hinder i vägen för
en sådan spridning, nämligen det s k. Nerikes-sundet, som
förband det baltiska bäckenet med västerhafvet (sedermera enl.
Prof. Munthe förskjutet till Karlsborgstrakten). Öfver detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
