Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DJUREN I FOLKTRON
213
höll sig högt upp i luften, bådade det vackert väder. — Om
korsmässotid på hösten brukade svalorna lämna gården och
kommo sedan icke åter förrän om korsmässan på våren. —
Så många svalor man första gången om våren såg i flock, så
många år fick man lefva. — Det hände en gång, att en katt
tog en svalunge, som fallit ned från redet. Men innan
katten visste om någonting kom svalan och hackade ut hans
ögon. — Då man första gången på våren såg en svala, skulle
man akta sig att blåsa efter henne, ty då flög hon bort, och
det kom inga svalor till den gården det året. — Då svalan
på våren kom till husen, brukade hon kvittra: »Sist jag var
här, var huset fullt, nu är allt uppätit, uppätit å slut».
Göken. Om denna fågel gal på bar kvist, ansågs det bli
ett godt och fruktbart årsmål, men hade det redan börjat
grönska innan han anlände, var det i ty fall mycket osäkert.
Då man första gången hörde göken gala, skulle man noggrant
höra efter åt hvilket håll det var, som han lät höra sig. Man
brukade ha detta förvaradt i minnet genom ett rim: »I norr
nöd, öster död, sunnan säd, västan gläd(je)». ■— Allmän åsikt
var, att när göken såg den första höstacken, upphörde han
att gala.
De gamle, som alltid räknade med den s. k.
veckoräkningen, brukade säga, att »göken kom i tionde veckan och gol
i den nionde. Man räknade nämligen baklänges med början
på trettonde veckan, som tog sin begynnelse den 6 april, den
tolfte samma dag påföljande vecka och så vidare i
fortsättningen, så länge det fanns några kvar. Man brukade i Göinge
icke sällan förhåna en slättbo, som skulle ha sagt: »Jag sådde
icke mitt korn förrän alla veckorna tagit slut, och det blef
det bästa korn jag någonsin haft, det var bara det felet med
det, att det blef inga ax därpå». — Då göken var kommen
skulle man icke gå med vantar på, ty såg han detta begaf
han sig åter iväg. — Härmade man en gök, blödde han. —
Göken fick sin föda af en liten fågel, som följde honom. Men
när han upphörde att gala, slukade han denna fågel.
Göken och ringdufvan hade tillsammans köpt sig en oxe,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
