- Project Runeberg -  Fauna och flora / Adertonde årgången. 1923 /
34

(1906-1936) With: Einar Lönnberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

34 KIGMOR SKJÖLDEBRAND

någon stackars hare. Höllo vi oss mycket tysta och väntade
tåligt, kunde det hända, att vi från vårt gömställe fingo se
någon af örnarne återvända med godbitar till sina ungar, som
ruggiga och fula reste sig, så att de syntes öfver bokanten
och glupskt ville ur den gamlas vaxgula näbb rycka till sig
bitar af rofvet. Vid vuxen ålder lämnade de där uppfostrade
ungarne hemmet för att aldrig mera återkomma. De båda
gamla brukade resa till sydligare nejder, då sjöns vikar slogos
i isens bojor, men då det led mot våren återvände de alltid.
»Örnarne äro komna.» Det var alltid ett kärkommet budskap,
ett löfte säkrare än det lärkan tidigare gifvit där inne öfver
snöhöljda plöjen och vallar. Nu visste man, att isen snart
skulle bryta upp, gäddan leka, vassen grönska.

Så började örnarne sitt vårbestyr. Det var mycket att
se till, ty vinterstorm och tung snö hade ofta gått illa åt boet,
som behöfde lagas och bättras upp. En vinter blåste den
stora botallen ner, och då flyttade örnarne ut till en ö några
hundra meter längre ut och byggde där ett lika präktigt bo
samt fortsatte samma lif som förut.

Men en försommardag kom blott en af örnarne seglande
in öfver viken. Det tycktes oss, att i hans roffågelsskri låg
en klagande ton. Han for liksom sökande efter sin maka fram
och tillbaka utmed landen, ensam dag efter dag. Snart fingo
vi visshet om hvad som händt. Hon skulle aldrig mera komma
åter och på stolta vingar färdas fram öfver de kända markerna.
För en främmande jägares förmätna skott hade den mäktiga
fågeln tungt fallit till marken vid sitt kära bo. Offer för ett
lumpet begär att döda en sällsam fågel! Hon var borta,
Vänerns och Storebergs stolta fågeldrottning. Det blef sorg ej
blott för den gamle maken, utan för oss alla, som hållit henne
så kär. Särskilt för min far, som dagligen med kikaren eller
med blotta ögat plägat följa örnparet på dess färder, var
saknaden stor. — Örnhanen stannade dock kvar. Tidvis var han
borta, men återkom som förr mot våren. — Så förgingo väl
tio år. — Dá jag om somrarne återvände till barndomshemmet
och med vemod såg enslingen därute öfver skären, tänkte jag

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 8 00:22:28 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faunaflora/1923/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free