Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ig8 • ERIK ROSENBERG
mindre kärrhöken flög dit med snabba vingslag och hjälpte
sina grannar, och den bruna kärrhöken blef, våldsamt
motstånd och högljudda protester — »wäi, wäia» — till trots,
bortmotad på det skymfligaste. Det var en rolig syn att se
de tre viga kärrhökarterna tumla om i luften.
Då allt åter var lugnt steg han mot höjden i vida kretsar.
Högt uppe började han dansa om på kärrhöksmanér. Med
vingarna böjda i rät vinkel steg han uppåt, vaggade starkt
åt sidorna och dök snedt nedåt för att strax åter ta höjden.
Emellanåt tog han några djupa vingslag, och då han steg,
hade han ett särskildt läte »kepp». Detta i likhet med den
bruna kärrhöken, som under parningsflykten låter höra ett
gnällande »wäj», medan den blå kärrhöken då använder sitt
vanliga skrockande varningsläte. Den mindre kärrhöken slog
ej volter baklänges som den bruna eller snurrade i spiral som
den blå kärrhöken, men, när han slutat sin dans, föll han
lodrätt med nästan helt sammandragna vingar, tills han var
tätt över marken, då han med en elegant sväng höjde sig
något. Han påminde, genom sina långa, spetsiga vingar lifligt
om en falk och var mycket vacker, isynnerhet när solen sken
på vingarnas öfversida, då deras mellersta fält blänkte som
silfver. Denna flyglek såg jag blott denna gång, ty påföljande
dag — 28 juni — började ungarna kläckas, och hannen fick
andra intressen.
Honan satt alltid, sedan ungarna blifvit kläckta, i
närheten af boet, vanligen på någon stång eller påle och jagade
aldrig. Det skötte hannen om ensam. Hon satt stilla på sin
påle alldeles obekymrad om bönderna, som bärgade och
släpade hö med sina oxar i vasskanten. De voro naturligtvis i
lycksalig okunnighet om, hvad som doldes 20 meter in i vassen,
och det visste den mindre kärrhöken. Men så snart
undertecknad gjorde sin entré på ängen, blef hon genast orolig,
flög af och an öfver vassen, allt under det hon skrek sitt
»tjitt-itt-itt-itt» och vågade aldrig gå till boet, så länge jag
var i närheten. Hon betedde sig således alldeles som den blå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
