Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINDRE KÄRRHÖKEN HÄCKFÅGEL I KVISMAREN
199
kärrhökhonan, utom det, att hon var mera skygg. Hannen
förhöll sig på samma sätt som honan.
Ett annat bevis på fågelns intelligens. En dag i början
på juli rådde stark storm. Hannen kom flygande med en
åkersork, som han kastade till den efterföljande honan. Hon
missade emellertid, och sorken damp ned i gräset. Hannen
såg det inte, och honan låtsades, som ingenting hade händt,
flög ut öfver vassen och slog ned i boet. Hannen gjorde den
vanliga lofven öfver boet och kom åter in öfver ängen, slog
till på pålen för att hvila och började ordna sina fjädrar. Det
dröjde dock ej länge, förrän honan flög upp ur boet, och
skrikande det entoniga »pii» (hvilket läte hon har, då hon
tigger föda), kom hon fram mot hannen. Denne blef
synbarligen förvånad öfver de nykläckta ungarnas glupskhet och
tillät sig protestera med sitt hesa, nästan med möda
framstötta »peech». Det hjälpte emellertid ej. Honan föste resolut
iväg honom och lade beslag på den bekväma sittplatsen. Så
snart hannen var försvunnen utåt landvinningarna, flög hon
till platsen för missödet och började söka. Hon slog ideligen
ned i det meterhöga gräset (Glyceria), men sorken var och
förblev borta. När hannen kom med fångst på nytt — det
dröjde omkr. 10 minuter — fick hon honom visligen att
kasta det till sig öfver betesmarken, där gräset var afbetadt.
Men den förlorade sorken glömde hon inte den dagen, utan
sökte efter honom, så ofta som hannen var ute på jakt.
Den mindre kärrhökens jaktrevier var detsamma som den
blå kärrhökens, d. v. s. såväl de våta som de milsvida
uppodlade ängsmarkerna, öfver bruna kärrhökens sothönsmader
såg jag honom aldrig på jakt. Med snabbare flykt än de båda
andra arterna, och med djupare nästan sprättande vingslag
drog han lågt fram öfver marken, följde dikesrenarna och
utkanterna af rågfälten åt och satte sig emellanåt på någon
hösåta. Upptäckte han något i gräset, bredde han ut den
långa stjärten, gjorde en skarp tvärvändning och störtade
blixtsnabbt ned. Vanligen strök han vida omkring på de
odlade markerna, men fram i augusti, då honan var borta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
