Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MINDRE KÄRRHÖKEN HÄCKFÅGEL I KVISMAREN 201
ungdräkten, voro mörkt bruna på öfversidan, enfärgadt vackert
brunröda undertill, på hufvudet och vingtäckarna, med
mörkbruna halskragar, litet hvitt i nacken och med samma
krithvita streck öfver och under ögat som honan.
Omkring den första augusti voro de flygga, och sedan
sutto de vanligen på någon hösåta och väntade på hannen.
Emellanåt fördrefvo de tiden med att lekande förfölja hvarandra
eller bråkade med en brun kärrhökunge, som brukade sitta
och vänta på sin fader på en gärdesgård i närheten. Den
blå kärrhöksfamiljen var nu skingrad, och sällan kom någon
af dess yngre medlemmar och kifvades med dem. De båda
arterna voro lätta att skilja åt i ungdräkten. När de sågo
hannen komma, stego de till väders skrikande sitt entoniga
»pii» — ej tvåtonigt som blå kärrhökens »pie» — och den
förste som hann fram tog hand om fångsten. De kifvades
aldrig om födan, ty de fingo mer än de orkade äta upp.
Blefvo de skrämda,utstötte de ett lågt och hastigt »pi-pi-pi-pe-pe»,
föga olikt ungfåglar af blå kärrhöken, som dock kanske
närmast låta höra »pri-vi-vi-ve-vev». Ännu den 17 augusti höll
ungkullen sig samlad; emellanåt företogo de dock små
jaktfärder på egen hand utåt ängarna — naturligtvis utan
resultat, då de hufvudsakligen bedrefvo jakt på ärlor och starar.
Kärrhökarna hålla troget fast vid den plats, de en gång
utvalt, och komma dit år från år. Det är således inte
uteslutet utan snarare troligt, att de mindre kärrhökarna fatta
fast fot i Kvismaren äfven framledes, och i sin mån bidraga
till att öka den brokiga fågelvärld, som där har sin trifset.
Äfven ortsbefolkningen hyser intresse för det rika fågellifvet,
och bröderna Rainow, som jag samtalade med, berättade, att
numera aldrig skjutes kärrhök vid Kvismaren. De lofvade
äfven välvilligt, att den mindre kärrhöken skulle åtnjuta samma
skydd som de båda andra, fridlysta arterna.1 Så nu återstår
endast, att önska Circus pygargus välkommen åter.
1 Vetenskapsakademien har nu ordnat fridlysningen äfven för den mindre
kärrhöken i Örebro län.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
