Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM SVARTHAKEDOPPINGEN O. DESS UTBREDNING I SVERIGE 225
som häckfågel (dock sedd sommartid i Ostpreussen) och
naturligtvis ej heller i sydligare länder. I Danmark är enligt Winge
dess häckning ej påvisad, åtminstone ej med full visshet. I
norra Skottland häcka några få par, och antydningar finnas
om häckning äfven på andra ställen. Färöarne besökas på
flyttning och på Island är den allmän. Vilseflugna exemplar
ha träffats på Jan Mayen, Grönland o. s. v., men detta har
naturligtvis ej med den egentliga förekomsten att göra.
Utbredningen i Nordamerika går i samma stil. Såsom
sydligaste punkter af häckningszonen nämner Bent södra
Ontario, södra Wisconsin, norra Nebraska och södra British
Colombia. I norr sträcker den sig till centrala Alaska, Yukon,
norra Mackenzie o. s. v. och i öster till östra Quebec, södra
New Brunswick och Maine. Äfven om enstaka fynd gjorts
längre söderut, så tyder dock det hela på en mycket nordlig,
delvis subarktisk utbredning.
I Asien äro sydgränserna för denna arts hemvist ej kända,
men i Riksmuseet finnas exemplar från Tienshan-området
skjutna i maj och juni. I öster går den till Amur.
Med afseende på Svarthakedoppingens förekomst och
lefnadsvanor är att märka, att den nog i allmänhet föredrager
mindre vatten framför större sjöar och att den alltid för sin
trefnad fordrar, att det är grundt, där den håller till för att
söka föda. Den behöfver naturligtvis en viss ej för svag
växtlighet för att i den kunna gömma sig och för att få material
till sitt bo. Men å andra sidan skulle man nog ej kunna hålla
honom för att vara en fågel, som tillhör täta vassar. På Öland
lefver den ofta bland ägen, såsom Bengt Berg skildrat, men
ej där denna är alltför tät I de fall, där jag haft tillfälle att
iakttaga svarthakedoppingar, ha de, för så vidt de ej varit ute
på klarvattnet, hållit till bland högvuxen men rätt fin starr,
bland kafveldun (Typha), som ju aldrig står tätare, än att en
dylik liten dopping kan finna god plats att komma fram, samt
bland andra liknande växtlighetstyper. Den torde däremot
vara för svag för att gå genom riktigt tät rörvass eller säf.
Svarthakedoppingens förhållande och vanor vid boet ha
15 — 23311. Fauna o. Flora 1923. Häft. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
