Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
104
E. L.
den nordostliga trutform, som av Buturlin kallats Larus
tai-myrensis, och som att döma efter exemplar i Riksmuseet i
Stockholm har alldeles samma ryggfärg, som kännetecknar
den engelska silltruten, L.f. britannicus. Skulle det visa sig
att Reinhardts »affinis* är identisk med »taimy rensis», faller
det sista namnet såsom yngre till synonymerna och namnet
affinis tillkommer den nordostliga trutformen med gula fötter
och samma ryggfärg som den engelska silltruten.
Kl. 2 e. m. samma dag fortsatte förhandlingarna med
föredrag inom skilda sektioner. I en av dessa höll då Dr. Frank
Chapman ett synnerligen intressant och tankerikt föredrag
om »den biologiska betydelsen av vertikala livszoner».
Föredragaren, som under ett flertal expeditioner till olika delar av
västra Sydamerika och Andesbergen särskilt studerat
fågelformernas vertikala utbredning, hade funnit att denna ofta var
mycket skarpt begränsad i sammanhang därmed, att de
vertikala zonerna bilda bälten med likartade klimatiska och
biologiska förhållanden. En höjdskillnad av 300 fot innebär en
temperaturskillnad av 1 grad Fahrenheit, sade föredragaren.
Naturligtvis voro gränslinjerna mellan de olika vertikala
livszonerna ej jämna och alltid pá samma höjd över havet, utan
den ungefärliga gränslinjens läge på varje särskild plats
betingades av flera olika faktorer. Övergången från en zon till
en annan var dock så skarp, att man vanligen vid gränsen
kunde se skillnaden i naturen genom att stiga (eller gå ned)
några hundra fot. Vissa fåglar överskredo knappt någonsin
gränserna för sin livszon, andra kunde trivas i mera än en,
t. ex. den tropiska och subtropiska, eller den subtropiska och
den tempererade. I norra Sydamerika sträckte sig den
tropiska zonen från havsytan till en höjd av 1,000—1,500 m.,
den subtropiska fortsatte sedan till en höjd av omkring 2,700
m., därefter följde den tempererade upp till en höjd av
omkring 3,600 m. Ovanför denna vidtog »Paramo-zonen» med
mest buskartad växtlighet och slutligen den rent alpina zonen.
Nederbördsmängden i vissa trakter utövade också stor
inverkan på växtligheten och därmed också på faunan. Andernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
