Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IÖO E. L.
(ord. Alcyonaria) voro mycket talrika. De te sig som långa,
blekgula spön ofta betydligt över meterlånga. Den nedre ändan
är något svälld och slät utefter en längd av omkring 30 cm.
hos en meterlång koloni. Denna del sitter nedstucken i
bottengyttjan och bär upp den övriga delen, som svajar fritt i
vattnet och är tätt besatt med de små något mörkare polyperna.
Såsom stöd för den eljest mjuka kolonimassan finnes en central
kitinartad, elastisk axelsträng, som är fyrkantig i
genomskärning, och på grund av sistnämnda omständighet har djuret
fått artnamnet quadrangularis.
Nästan på varje eller åtminstone de flesta av dessa
polypstammar satt ett slags ganska stor ormstjärna av gulaktig
färg. Den bär namnet Asteronyx lovéni. Hos de större
exemplaren är den centrala disken omkring 4 cm. bred och de fem
armarna äro mycket långa och smala. Med ett par av dessa
slingrar sig Asteronyx kring polypstammen och med de andra
fångar den sin föda, som utgöres av i vattnet kringsimmande
smådjur såsom copepoder och dylika. Polypen utgör blott ett
stöd för Asteronyx, med vars hjälp den höjer sig upp över
bottenslammet. Det är sålunda ett slags ensidig symbios, ty
ormstjärnan gör egentligen ej något ont åt polypen, men å
andra sidan är det svårt att inse, att denna kan ha någon
nytta av den börda den bär.
Asteronyx har enligt den danske echinodermkännaren
Mortensen en ganska egendomlig utbredning. Den finnes på
passande djup från Finmarken till Portugal, och från Berings
hav till Australien. Däremot saknas den vid Grönland och i
Ishavet.
Nästa tråldrag blev till följd av den starka strömmen, som
lyfte trålen från botten, mindre lyckat och lämnade blott
glasräkor, men utom den förut erhållna Pasiphaea tärda också en
annan art P. sivado, som förekommer från Norge till
Medelhavet. Dessa båda arter skiljas bäst därpå, att den
förstnämnda har sista bakkroppssegmentet vinkligt kluvet baktill,
men den senare har det tvärskuret.
Det tredje tråltaget gav av fiskar några Sebastes viviparus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
