Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En märklig regenerat av Cepaea hortensis Müll. var. lutea. Av Herved Berlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
go
HERVED BERLIN
Uppkomsten av det abnormt utbildade skalet kan, synes det
mig, endast förklaras på ett sätt. Djuret måste ha söndertrampats,
då det hade ungefär den storlek, det nu äger. Någon senare
tillväxt har åtminstone i nämnvärd grad ej ägt rum, utan djuret har
använt allt avsöndrat kalkmaterial till återuppbyggande av det
söndriga skalet. Ett bevis för detta antagande synes ligga i den
omständigheten, att en inre kalklamell lagts dorsalt i den sista
vindlingen, vilket på grund av djurets anatomiska byggnad skulle
ha varit omöjligt, om det samtidigt växt. Först måste sålunda de
yttre, söndriga skalpartierna ha lotts samman och därefter har den
inre lamellen anlagts. Det vill dock synas, som om den endast
fortsätter en bit in. Allra längst in i den yttre vindlingen, sedd
från mynningen, övergår lamellen i en liten, svag upphöjning och
lateralt om denna finns på insidan av skalet en svagt markerad,
med upphöjningen parallellt förlöpande list. Troligen har
nybildning här försiggått, och så småningom skulle denna list ha mött
den omnämnda svaga upphöjningen. Måhända finnes spår av
liknande nybildningsprocesser ännu längre in i skalet, vilket, som
nämnts, är omöjligt att med säkerhet avgöra. Emellertid tycks en
innanför den omnämnda svaga upphöjningen befintlig, ännu
svagare upphöjning angiva, att så är förhållandet, under det att
lamellen, såsom framhållits, endast går en bit in i skalet. Det
framhölls här ovan, att genom denna lamell och dessa nybildningar
det åstadkoms att skalets tvärgenomskärning bleve mera lik den
naturliga tvärgenomskärningen hos icke regenererade snäckor och
skalet därigenom bättre passade till djurets kroppsform. Man
skulle även möjligen häri kunna se ett medel att förstärka skalet,
som, ehuru sammanlött efter skadorna, dock måste vara avsevärt
svagare än ett vanligt skal. Såsom förut framhållits, och vilket
även framgår av fig. i, synes på ovansidan en skarpt markerad
kant, visande att skalet i stället för den sedvanliga böjningen är
vinkelformigt böjt. På grund härav torde det ej kunna motstå
så stort tryck från sidan eller ovanifrån som ett vanligt skal,
varför de inre avlagringarna komma att utgöra ett välbehövligt stöd.
För antagandet av denna möjlighet talar även den omständigheten
att den nämnda lamellen fäster sig lateralt just i den nyssnämnda
vinkeln i skalets dorsala del. Helt säkert skulle vid ett starkt
tryck ovanifrån eller från sidan denna utskjutande del bli en ganska
svag punkt, om icke extra stöd avlagrats på insidan. Emellertid
bar härigenom åstadkommits ännu en fördel för djuret. Sedd i
profil företer snäckan en helt annan konturlinje än en oskadad
snäcka. Den innersta vindein ligger icke så högt, vilket anger,
att den yttersta, den skadade vindein, något ändrat sin riktning
efter skadan. Emellertid är detta endast skenbart, enär den
ventrala delen av sista vindein till utseendet förefaller ha samma
riktning och samma form som hos en oskadad snäcka. Men i dorsala
delen av denna vindling skjuter, som ovan nämnts, det takformiga
partiet upp, varigenom snäckan, sedd från sidan, visar en tämligen
jämn, dorsal konturlinje. Den innersta vindein skjuter skenbart ej
så högt upp som i vanliga fall. Djurets riktning i yttersta vind-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
