Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteratur - Hortling, Ivar, Ornitologisk Handbok IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
LITTEKATUR
genast komma ut i det fria vattnet och där befruktas. Ostronens
fruktbarhet är ofantlig. En O. edulis kan giva omkring en miljon
larver, en O. virginica omkr. 16 millioner ägg, men såväl dessa
som de senare utvecklingsstadierna ha många naturliga fiender,
vartill komma ogynnsamma klimatiska och andra förhållanden, så
att förökningen ej blir så stor. Då människorna driva ett alltför
intensivt ostronfiske, kan därför ej den naturliga fortplantningen
räcka till för stammens vidmakthållande, utan man måste försöka
att genom konstlade medel befordra ostronens förökning och
tillväxt. Denna ostronodling har gamla anor sedan mer än 2,000 å’r,
ty Plinius omtalar, att redan på hans tid ostron odlades och
göddes. Till följd av olika naturförhållanden under olika
breddgrader o. s. v. måste emellertid denna odling taga olika former.
Förf. skildrar detta på ett synnerligen intressant sätt och lämnar
underrättelse om de skiftande metoderna i olika länder ej blott i
Europa, utan även i Nordamerika och Japan. Tyvärr förbjuder
knappheten av utrymmet att ingå härpå, utan vi hänvisa till källan.
Ivar Hortling. Ornitologisk Handbok IV (sid. 601—800),
Helsingfors 1930. Pris Fmk 75.
Den nu utkomna fjärde delen av detta arbete ansluter sig pä
värdefullt sätt på det närmaste till de föregående, som i tur och
ordning förut anmälts i denna tidskrift. Innehållet fortsätter med
dykänderna och avslutar andfåglarna, varefter ordningarna
peli-kanfåglar, stormfåglar, doppingfåglar, lomfåglar, duvfaglar och en
del av småvadarne behandlas. Det är i dessa fall inga andra
arter, som förekomma i Finland än hos oss. Med avseende på
nomenklaturen kan anmärkas, att förf., liksom f. ö. en del andra
ornitologer, använder ett av Brehm givet subspeciesnamn för den
nordöstliga rasen av ljungpipare, ehuru, såsom framhållits i denna
tidskrift, Linné med namnet Charadrius apricarius visserligen
avsåg arten i sin helhet, men med sitt första citat hänvisade till en
av O. Rudbeck d. y. gjord bild av den nordliga rasen från
Lappland, som sålunda är typform för arlen, och den sydliga eller
sydvästliga bör ha det av upptäckaren givna rasnamnet oieophilus. För
småsnäpporna upptager förf liksom många andra det anonymt
givna namnet Calidris, vilket visserligen är i överensstämmelse med
en f. t. segrande, men utan tvivel överdrivet formalistisk riktning,
vilken genomdrivit åtskilliga onödiga och förvirring medförande
förändringar i nomenklaturen. I övrigt har naturligtvis denna del
samma förtjänster som de föregående.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
