Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - John Wolleys fågelfaunistiska arbete i svenska och finska lappmarken 1853–1857. Av Edv. Wibeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WOLLEYS FÅGELFAUNISTISKA ARBETE
2 53
utfallet av hans ansträngningar att finna exempelvis
gropsnäppan (Totanus ochropus), kustsnäppan (Tringa canutas),
svartstjärtade långnäbban (Limosa melanura) och bredstjärtade
labben (Lestris pomarina) såsom häckfåglar inom det av
honom undersökta området; vi veta nu också, att de med
säkerhet saknas där.
Det är i verkligheten mycket få häckande fågelarter,
som den ornitologiska forskningen efter Wolleys tid
kunnat tillföra faunan i norra Fennoskandia. År 1858, alltså
året efter det att Wolley vänt tillbaka till England, urskilde
Blasius den nordiska lövsångaren (Phyllopseustes borealis)
såsom en ny art från norska Finnmarken. Liksom
gransångaren (Ph. abietinaj, står den ju den vanliga lövsångaren
ytterst nära beträffande yttre habitus, men har en avvikande
sång. Ytterligare något år senare publicerade Nordvi de
första säkra underrättelserna om bofynd i Norska Finnmarken
(Varangerområdet) av Tringa minuta och samtidigt av
alför-rädaren (Faligula stelleri) å Henöarne, ett par mil ö. om
Jacobsälvens mynning. (Sistnämnda fyndlokal låg f. ö. då inom
ryskt område, men kom genom freden efter världskriget i
finsk ägo.)
Ännu senare ha videsparven (Emberiza rustica),
dvärgsparven (Emb. pusula) och möjligen också rosenfinken
(Carpo-dacus erythrinus), alla tre invandrare österifrån, spritt sig till
vissa delar av det område, Wolley på sin tid bereste. Enligt
prosten Sommerfeldts efterlämnade uppgifter — S. träffade
nämligen personligen samman med W. under dennes besök i
Varanger — sökte Wolley speciellt efter videsparven, vars
förekomst i Nordfinland han höll för trolig.
Wolleys utomordentliga vederhäftighet, som på ingen
enda punkt blivit desavouerad, utan överallt vunnit bekräftelse
genom senare forskningar, framstår i ett ännu klarare ljus,
om man jämför den med vad en del andra ornitologer, som
samtidigt med honom sysslade med den nordfennoskandiska
fågelvärlden, låtit komma sig till last. I synnerhet får väl detta
sägas om Kjærbölling, Schrader och Malm, av vilka den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
