Print (PDF) - Color (PDF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. L.
derrättelser, ty han säger: »Den har blivit sedd av Z. Hallman1
i det kungl, menageriet i Madrid».
I den tolfte upplagan av Systema Naturae, 1766, lyder
beskrivningen på följande sätt i fri översättning: »Den reser
ofta på huvudfjädrarna, så att de bilda en tvekluven tofs. Då
den är retad släpper den ned fjädrarna ända till tårna
(förmodligen avseende att den burrar upp fjädrarna på sådant
sätt). Huvudet är täckt av fjädrar, ljust blågrått. Huvudets
fjädrar äro en halv fot långa, och han reser dem, då han blir
retad och får se sitt byte. Ryggen, vingarna och största delen
av halsen äro svarta; undertill är den vit på bröst och buk.
Undergumpen och skänklarna äro tvärbandade av svart och
vitt, näbben svart, fötterna nakna och gula. Huvudet är ej
naket på något ställe och därför står den närmast
falkfåglarna». Linné tvekar alltså redan, om han gjort rätt i att
föra harpyjan till gamarna. Gmelin följde denna anvisning i
den av honom utgivna, utvidgade trettonde upplagan av Systema
Naturae, 1788, och flyttade harpyan in under släktet Falco,
vilket ännu på den tiden omfattade de flesta dagrovfåglarna.
Men 1816 skapade Vieillot för den ett nytt släkte, som han
kallade Harpia. Det nu gällande namnet för denna rovfågel
blir alltså: Harpia harpyja. Den har dock länge under
mellantiden gått under släktnamnet Thrasaetus, som gavs av Gray
1837. Såsom med detta namn antydes, uppfattades den därmed
såsom hörande närmast till örnarna, men såsom vi längre
fram skola påvisa, kommer den trots sin storlek och grova
kroppsbyggnad närmare Vråkarna.
Så småningom fick man genom resande naturforskare reda
på harpyans geografiska förekomst och även uppgifter om dess
levnadssätt. Den har en mycket vidsträckt utbredning, ty den
träffas från södra Mexiko till Bolivia (sällan i Paraguay), men
1 Daniel Zachariæ Hallman, f. 1722, stud. i Uppsala 1744, magister i
Åbo, legationspredikant i Madrid 1754, slutligen doraprost i Strängnäs, död
1782. Han stod i livlig korrespondens med Linné under sin resa till och
vistelse i Madrid och har sannolikt bidragit till den utförliga beskrivningen
av harpyan i Syst. Nat. 1758.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
