Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
litteratur
långa benen. I det avseendet passar än bättre ett annat namn, som
de ock fått, nämligen pantopoder, d. v. s. »helt och hållet ben».
Benen utgöra ju så stor del av hela djuret, att grenar av såväl
tarm som könsorgan måste ha sin plats i dem. Man kan sålunda
säga, att de äro »underliga djur». I föreliggande arbete klarlägges
deras kroppsbyggnad genom ord och bild, likaså deras
fortplantningshistoria och utveckling, vilka också äro intressanta. Hanarne
bära äggen i klumpar på ett visst benpar och larverna sitta gärna
kvar där, tills de kunna sköta sig själva. Några arter klättra
omkring pä hydroidkolonier och suga i sig polyperna, andra angripa
med sin snabel aktinier och suga näring ur dem. Förf:s
framställning belyser sålunda på ett allsidigt sätt denna djurgrupp. Han
omnämner ir släkten med iq säkert och ytterligare omkring ett halvt
dussin möjligen inom området förekommande arter.
Rankfotingarne utgör en mycket formrikare grupp. De äro
som bekant kräftdjur, men det skulle man ej kunnat veta, om man
ej studerat deras utveckling. I det färdiga fastsittande, hos en del
även parasitiska stadiet, äro kräftdjursegenskaperna m. I. m.
fördolda. Efter en allmän överblick över djurens organisation lämnar
därför förf. en framställning av de olika formernas larver och
belyser den med talrika bilder. Han övergår därefter till de
fullbil-dade djuren, som äro fördelade på 5 underordningar, av vilka dock
en ej med säkerhet är representerad i våra farvatten, och av en
annan har blott funnits larver. Till den första av dessa höra
lång-halsarne och de så ytterst vanliga balaniderna, för vilka vi ej ha
något dugligt svenskt namn, ty »havstulpaner» är sannerligen ej
passande. På danska kallas de »rurer», i Bohuslän helt enkelt »skal»,
men detta ord omfattar också snäckor och musslor, så att det är
intet namn. (Kanske någon av våra läsare skulle kunna föreslå
något bättre?) Av långhalsar finnas 4 släkten, men endast 2 av
dessa, Scalpellum och den på den lilla hajen Etmopterus spinax
växande Anelasvia, kunna sägas vara hemma hos oss, under det att
de båda andra sittande på drivved, vrak, fartyg o. s. v. stundom
passivt föras hit. Sålunda anföras av det vanligaste släktet Lepas
5 och av Conchoderma 2 arter. Om balaniderna må blott nämnas,
att 8 arter upptagas för det vanligaste släktet Balanus. Av de övriga
underordningarne innesluter en blott den egendomliga Alcippe lampas,
som lever inborrad i döda skal av större snäckor. Den återstående
underordningen, Rhizocephala, rotfotingar, innesluter parasitiska
former, som snylta på högre kräftdjur. De äro så ombildade, att de
närmast ha utseendet av en liten korv eller bulle, och det är blott
utvecklingen, som röjer deras natur av kräftdjur. De vanligaste äro
hos oss Sacculina carcini under stjärten på den vanliga strandkrabban
och Peltogaster paguri på eremitkräftor, men det finns åtskilliga andra.
Med dessa rader har en antydning gjorts om denna boks rika
innehåll. Den kommer genom sin klara framställning säkert att bli
mycket omtyckt för att éj säga oumbärlig för alla dem, som vilja
studera de ifrågavarande djurgrupperna. Man vill därför gärna
uttala ett tack till förf. för den värdefulla hjälp han härigenom givit
även för studierna vid vår västkust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
