Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ornitologiskt från en gotlandsresa 245
hade fått höra, att pilgrimsfalk skulle häcka på östra sidan av
ön, varför vi genast efter landstigningen begåvo oss upp mot
klippbranten. Skrikande tärnor, måsar och trutar gjorde oss
sällskap. Bland de nedrasade blocken var det gott om
kaniner, »rabbits». Från en klipphylla lyfte helt oförmodat en
korp. Något bo fanns emellertid ej, men klipphyllan syntes
vara hans vanliga viloplats. Senare vid ett samtal med öns
jakträttsinnehavare, handlaren Lindblom i Slite, fick jag veta,
att fem korpar hållit till på ön denna sommar.
Förmodligen hade korpen häckat där, och lämpliga boplatser saknade
han inte.
Komna ett stycke upp på ön möttes vi av falkhonan,
Falco peregrinus, som under ihållande skrik följde oss. Nu
var det dock för sent att leta reda på boet, det fick vara till
morgonen. För att lugna honan, drogo vi oss rätt långt från
hennes område, och då upphörde snart hennes skrik. Efter
ett par timmars vila voro vi i själva gryningen åter på benen.
Utifrån havet hördes ideligen svaga visslingar från
tobis-grisslor, Uria grylle, som i hundratal lågo och gungade på de
svaga dyningarna. Åtskilliga råkade vi också skrämma från
deras ägg under klippblocken. Stenskvättor och skärpiplärkor,
många med mat i näbben, följde oss ängsligt. Väl skyddat
under ett mindre block funno vi ett bo av skärpiplärka med
ett nyvärpt ägg. Snart mötte falkhonan och slutligen också
hannen. Men han var inte så närgången som sin maka utan
höll sig respektfullt på avstånd. Han trätte heller inte så
högljutt som honan och lämnade henne slutligen att ensam
försvara platsen. Falkboet var lätt att hitta. Det låg på en
av de fridlysta raukarna. Trots att ett fint duggregn gjorde
rauken slipprig och hal, gick det utan svårighet att komma
upp till boet, som låg på omkring 4 m. höjd. Fyra nästan
fullvuxna ungar mötte oss med ett hiskligt oväsen. Det
luktade som i ett menageri och överallt, både på och nedanför
rauken, funnos, som sig bör i en storjägares hem, troféer
efter lyckade jakter. En stare och en trutunge skulle
falkungarna ha till förfrukost. Att döma efter resterna vid bo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
