Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MEFISTOFELES.
Nej, håll! jag frågar hellre då,
vi man och hustru sämjas si och så.
Den saken lär ni aldrig rätt förstå.
Men Homunculus har ingen håg att inlåta
sig i lärda samtal, ty dörren till sidorummet, där
Faust vilar, är öppnad av Mefisto, och den lille
skådar tjusad in i drömvärlden, som omgiver
slumraren. Faust drömmer om Hellas och Helena.
Nu ser han den stund, då gnistan till hennes liv
skall tändas av Zeussvanen, simmande i Eurotas’
säv till den badande Leda:
...... Ett lundomkransat spegelvatten,
och väna kvinnor låta skruden falla,
de skönaste! - Alltmera blottas skatten!
Men en där är, som överglänser alla.
Från hjältar, ja från gudar må hon stamma!
Sin fot hon i det genomklara sänker:
kristalln, kring ädla lemmar gjuten, blänker
och kyler smeksamt livets hulda flamma.
Men hör, vad sus av rappa vingars segel!
Vad plask och brus rör upp den glatta spegel?
Var tårna flyr; furstinnan ensam ser
med lugn det kommande till möte,
och stolt i kvinnligt välbehag hon ler,
ty svanars konung smög till hennes sköte,
förtroligt tam... snart syns han vand till färden.
Då stiger dimma över flodens bryn
och höljer i sitt flor en syn,
den allra täckaste i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
