Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vill göra människorna lyckliga mot deras vilja och
glömmer, att mänskligheten är intet gagnad av
landvinningar och upptäckta världsdelar, om dessa
skola vidga området för andlig och lekamlig träldom.
Han förbiser, att människolivets mening är
folkets självuppfostran, och att i leken av de miljoner
lössläppta viljorna verkar osynligt, men
säkert, ett gudomligt allvar och en djupare plan
än den upplyste envåhdsherrens och hans kloke
rådgivares.
Den murkna hyddan på kullen måste bort.
Mefistofeles får i uppdrag att verkställa saken,
och gör det så, att det gamla paret innebrännes.
Faust förbannar odådet; en slik utgång låg fjärran
från hans syfte. Flere liknande rön övertyga
honom, att han ej kan övervaka sina redskap.
Det mäktar endast ett folk, som vet sin rätt.
Således: den enda verksamma viljan gäckad och
alla de andra trälbundna. Det är sluträkningen
av det hela. Envåldsmakten är en vrångbild av
försynen.
Snart skall han dö. Men vad är frukten av
hans liv? Ett stycke jord, på vilket, nyss uppståndet
ur havet, mordbrandslågan redan härjat,
och där samhällets grundande börjat med en rättskränkning.
Ett folk, som, uppfostrat till omyndighet,
aldrig skall kunna värja sig mot den ofrihet,
varunder de andra folken sucka. Var det ett mål,
värdigt att sträva för?
Nej. Men är det ej för sent att finna ett
annat? Döden står vid hans dörr. Skuld och Nöd
stå där likaledes, men kunna icke träda över den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
