Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sin egen dunkla trängtan, förmår i samfärdseln
med det onda undvika att förspilla möjligheten till
frälsning. Herren säger ja, Mefistofeles nej.
Vadet gäller ett envig mellan djävulen och en
människa, ställd utom kretsen av vad på teologiens
språk kallas övernaturliga nådeverkningar. Endast
så kan prologen rätt förstås, ty tillstädelsen att
fresta och föra människan på sin väg har den
onde redan förut. Vad han vill, det är strida en
mot en, och himmelen skall vara det oväldiga
vittnet till kampen.
Men varför kallar Herren Faust sin tjänare,
och varför har Mefistofeles, med så många järn
i elden, särskilt aktgivit på honom?
I Faust rör sig den innerligaste trängtan att
leva i Gud, att främja det sanna och goda med
fullkomlig uppoffring av det sinnliga jaget. Men
var finna Gud? Och vad är sant? Vad är gott?
Stödda på uppenbarelse, tusenårig hävd och
miljoners tro svara honom kyrka och skolastisk
vetenskap, att han ej må söka Gud i djupet av
sin egen ande. Det ursprungliga samlivet mellan
skaparen och skapelsen är tillintetgjort. Gud talar
ej i de mänskliga känslorna och drifterna, som
hemfallit under naturens förbannelse; ej i den
mänskliga viljan, som är riktad på det onda, ej i
det mänskliga förnuftet, som är förmörkat och
ett redskap för irrläror. Vad som synes vara den
ädlaste ingivelse kan hava sin källa i det onda,
ty Lucifer omskapar sig till en ljusets ängel. Människans
samvete far ständigt vill. All inre myndighet
är upphävd, och den bräckliga varelsen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
