Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men i teologisk mening är Faust icke huttrad
genom minnet av Margareta och sorgen över
hennes jordiska öde. Han är ej försonad med
den lott, som synes tillmätt honom och hans likar.
Han bryter icke staven över sin längtan att i
tanken eller ett innerligt samliv med skapelsen
genomtränga och njuta det eviga. Väl är han
övertygad om det hopplösa i en sådan strävan,
men han ödmjukar sig icke under omöjligheten:
han vänder sig med lyft panna ifrån henne och
söker på andra vägar sitt mål. Han tröstar varken
på tanke- eller viljelättjan som fribrev till himmelen,
och då vetandets värld är honom stängd,
vill han fresta gärningens. Vad han, den ovärdige,
varit för en kvinnas hjärta, har mänskligheten
större tillkall på att varda för hans.
Dessförinnan genomgår han ett inledande och
stärkande skede i skönhetslivets värld. Faust är
ju gossen, som i skog och mark kände under heta
tårar en värld uppgå i sin själ, mannen som i
evig aftonrodnad ville sväva efter solen. Under
det medeltida människolivets bundenhet var ju
naturens fägring den enda tillflykten för hans
skönhetsträngtan, som vid lärkans slag önskade
sig vingar, för att stiga till en värld av harmoni,
som endast aningen fattar:
Dock kan envar en medfödd längtan märka,
att upp och fjärran hän han vill,
när över sig han hör, hur vårens lärka
oskönjelig i rymden slår sin drill,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
