Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur sorgespelets andra del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
- ett fritt folk på fri jord - som lyckliggör Faust
i hans sista stund, skall icke varda verklighet
genom honom. Han dör, då han funnit det mål,
för vilket han ville leva. Men himlen ser till viljan,
ej till framgången, och mannen frälsas, emedan
han troget följt sin kallelse. »Så länge människan
strävar, far hon vill,» och likväl är redlig strävan
frälsningens villkor. Men därmed är ej den gudomliga
nåden överflödig. Vad även den ädlaste människa
av sig själv förmår är intet mot det idealas
krav.
Detta är en grundtanke i Goethes Faustdrama.
Därav följer, att Faust, sedan han ingått överenskommelsen
med Mefistofeles, är utestängd från
religion, när detta ord fattas i sin vanliga mening.
Han iakttager inga kyrkliga föreskrifter och vänder
sig i sin ångest aldrig till Gud. Han har avsagt
sig den värld som ovan är. När han uppgått i
tanken att giva sitt liv för släktet, äskar han icke
nåd, än mindre lön. Om det högsta väsen, som
han vill fatta och älska som alluppehållaren, verkligen
är dualismens Gud, då finner han sig uti att
varda fördömd, när han i helvetet äger den frihet
som Epiktet under sin herres slag. Men troheten
mot det kall han känt som sitt är hans trohet mot
himmelen.
Mefistofeles är i Faustdramat huvudmannen
för den dualistiska dogmatikens uppfattning av
släktets och den enskildes salighetsvillkor, fast på
sitt eget hånfulla vis. Så säger han sig ingenting
förmå mot Margareta, emedan hon gått till bikt
och förklarats syndfri av prästen. Han betraktar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
