Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mottagningen i himmelen. Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgift. Nödgas det icke åt åldern överlämna att
söva lidelser, som det ej själv mäktade tämja?
Är det ej under alla lotter brydsamt att skilja
dygden från oförmågan att synda, och ligger ej
den sorgliga misstanken nära, att de helgon släktet
har att uppvisa i någon mån likna vargen, som,
då han mist sina tänder, heligt avsvor att bita får?
Ett annat litet fel, väl ursäktligt när man inom
en vecka skall skapa en värld, torde kunna påpekas
däruti, att människan fått en drift till vetande,
en eggande längtan att skåda ut över tidens och
rummets landamären in i det eviga varandets rike.
Vartill båtar denna ävlan att förnimma det oförnimliga,
att fatta det ofattliga, att tränga till vad man
kallar djupet av tingen, vilkas yta ju ändå tillbjuder
oss måhända det bästa de äga och i varje
fall det som mest roar oss?
Människan är sålunda en dubbelvarelse, som
aldrig kommer i jämvikt. Hennes främre jag vill
flöja över de stängsel, som äro resta kring henne,
och rönen lykta alltid med fall. Hell henne att
frånsidan är köttig nog att uthärda stötarne mot
marken!
Denna från helvetets synhåll gjorda granskning
av människans liv och läge framställes av
Mefistofeles halvt allvarligt, halvt skämtsamt, och
man är oviss, om icke det leende, varmed han
ledsagar sina ord, syftar mer åt honom själv och
det rike, vars talan han för, än åt den Gamle
i maktens högsäte. Mefistofeles är hovman nog
att veta, huru långt han må gå; han snuddar vid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
