Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mottagningen i himmelen. Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men överskrider icke yttersta råmärket för det
tillständiga.
Måhända känner han sig smickrad av den fria
ingång han - endast han bland alla djävlar - har
till himmelen. Efter lyktad mottagning säger
han till sig själv:
Jag hälsar på hos gubben då och då,
men aktar mig att väcka upp hans vrede.
En hygglig storman ju, som språkar så
på mänskligt vis med självaste den lede!
Vem är han då, denne Satan, som så oförsynt
blandar sig i änglarnes härskara? Av leda för
den objudne följeslagen rycka de med bortvända
anleten på sina skinande axlar, medan likväl
Herrens blida änne icke mörknar, när han skådar
ned på den förtappade.
Han är ej Belsebub, vidundret, som i avgrundens
nedersta djup vrålande skakar sina
fjättrar. Det är ofantlig skillnad mellan ondskan
som obändig lidelse, verkande blint som stormen
eller jordskalvet, och ondskan i den stadgade kalla
livsåskådningen, som yppar sig i slipade later och
löje över all sedlig fikan, allt högt syftande, all
tro, ja över all tillvaro, ej minst sin egen. Ondskan
i den förra skepnaden är Belsebub, i den senare
Mefistofeles.
Han är ej heller den ande, som förhäver sig
till krav på himmelens konungadöme, den fallna
morgonstjärnan, Lucifer, på vilken ett sken av
överjordisk fägring dröjer - vemodsfullt, färdigt
att fly, villigt att bida. Den renaste seraf skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
