Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Mottagningen i himmelen. Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det livtändande »varde», och det enda han godkänner
i Guds skapelse är en viss jäsning i djurblodet,
förutsatt, att hon ej ger frö till nytt liv.
När Lucifer, hög i sin grämelse, eggar avgrundens
fylkingar till nytt framlopp mot himmelen,
jämkar Mefisto sin lösvad till rätta och
vänder sig ömkande bort från dessa vanmaktens
lika trägna som gagnlösa rön.
Det finns djävlar, som tro på den ena eller
andra lärobyggnadens allena saliggörande hägn.
När slika inblåsa tvivel i människosjälar för att
därmed göra härfång åt avgrunden, varkunnar sig
Mefistofeles över dessa fånar, som äro blinda för
att det redliga tvivlet är vägen till sanningen och
himmelen.
Själv vet han bättre vad han gör. Och likväl
märker han, att vad ont han vill och verkar främjar
det goda. Det är så den Gamle där uppe korsar
hans illfunder. Ur denna fullt insedda vanmakt
flyter ångesten, som letar sig luft och lindring
i hädiskt löje. Mefistofeles iddes ej göra ont, om
han ej trängde till förströelse i det tröstlösa,
tomma liv han ser ligga framför sig likt en ändlös
väg. Han trånar till förintelsen. Han är en levnadstrött
djävul. Hans skämt är den kalla månstrålens
lek på ytan av träskets dödvatten.
Allra minst förblandes Mefistofeles med det
avgrundshyde, vettlösans och ilskans andar, som
göra bödelstjänst i helvetet och, när de gästa
jorden, ej duga till annat än kvälja månadsrasande
och fara in i svinhjordar. Nedlåter han sig att
skratta åt deras odåd, så är detta det enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
