Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stackars läraren gav oss att gnaga på, i
skadestånd för vårluften, solskenet och lekarne.
Nåväl, de vetgirige bland oss gnagde med lovvärd
id. Han hade sagt, att kunskapens skal är hårt,
men dess kärne söt. Ett tänkespråk lämpligt i
läraremun. Det uttalades ock helt visst i bästa
syfte. Men lika visst är, att Mefistofeles kunde
sagt oss detsamma.
Nu, då jag minnes de långa höst- och
vinteraftnarne inom skolans murar, vill det också
synas mig, som om Mefistofeles varit där inne ibland
oss. Jag kände icke hans grannskap, så länge ännu
den sjunkande solens sken vemodsfullt dröjde på
väggen, som genom daglig iakttagelse blivit mig
en solvisare, på vilken jag talde de trögt smygande
minuternas tal, tills den sista strålen bleknat. Så
kom skymningen, och så tändes ljusen, och den
svarta tavlan på sin ställning nära kakelugnen
kastade en lång skugga bort emot dörren. I det
mörkret dvaldes han. Läraren satt framför sitt bord
med huvudet lutat i handen. Skenet från de
flämtande dankarne i ljuskronan föll på hans ädelt
välvda, men sorgtyngda panna. Han gav oss frågor
ur boken; vi svarade efter boken. Han rättade,
han förklarade, där så kravdes, han skötte
plikttroget sitt kall på läxans område, han plöjde
och sådde inom hennes hank och stör, men gick
icke därutöver, såsom hade han med livlig ed
bundit sig vid att aldrig öppna oss utsikt över
hennes stängsel. Han hade hjärta, det vet jag;
han hade haft inbillningskraft, det tror jag. Men
det hände aldrig, att han vädjade till vare sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
