Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det förra eller den senare hos oss. Han måtte
aktat som ämbetsplikt att lämna dessa brytningar
av vårt mänskliga gry å sido, för att odla vår
minnesförmåga ensam. I henne nedlades ord, böjningar,
ändelser, namn och årtal. Det var ett stycke
arbete, som han inom viss tid skulle hava färdigt
och när den tiden utlupit och hans kännesvenner
dömts mogne att flyttas till högre avdelning, var
hans års-verke samvetsgrant fullbordat. De
grekiske hjältar, vilkas gärningar vi läste, blevo
till dockor, sammansatta efter språklärans regler,
och den romerske Kornelius, deras tecknare, en
oblidkelig pojkpinare i gröna glasögon och
lastingsrock, med någon av dessa dockor i ena
handen och riset i andra. Engelbrekt och Sturarne
blevo namn, Lützen och Narva årtal och dagtal - intet
annat. Att vi voro födde i Sverige fingo vi
lära här, men ej, att vi voro svenskar. Det lärde
oss icke skolan, utan den gamle soldaten, som nu
var stadstrumslagare, eller den stackars
lantvärnsmannen, som nu tiggde i ett gathörn,
sjungande:
»Bort plog och spade ur min hand!
Kom svärd och bajonett!»
Men stundom lyste vår magisters panna av ett
annat sken än det från lågorna i ljuskronan, dessa
sömniga lågor, som med matta tungor slickade sina
långa vekar. Det blixtsnabba skenet kom inifrån.
Han steg upp, han rätade sig, han tycktes skaka
en osynlig börda från sina axlar. Dock endast
för ett ögonblick. Han sjönk åter tillsamman,
källsprånget sinade som det kom, ordet, det livgivande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
