Print (PDF) - On this page / på denna sida - II. Wagner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemskt. En sådan man gör, utan att vilja det,
intryck på folket. Alla hattar lyftas, där han går
fram - och vid hans sida lunkar Wagner, solande
sig i hans sken. Wagner äger, jämte andra
framtidstryggande dygder, även den att nöja sig med
lånat ljus, tills han kan hysa med eget. Han ser i
folkets hyllning en gärd åt det skolastiska
vetandet, och om han ej avundas Faust, så är det
emedan han frossar på förhand av den ära, som
en dag skall ägnas honom själv. Wagner, som
alltid har till ögonmärke de yttre förmånerna av
en hedrad ställning, förnimmer då till fullo, att
nattvaket vid lampan har sin ljuva lön, att
inpluggandet av skolastikens distinctiones och
teologiens catenæ ej är spilld möda, och han
utbrister:
Hur bröstet måste vidgas, store man,
då mängden visar er en sådan heder!
Den som av sina pund sig reder
en sådan vinst, hur lycklig han!
Man frågar, springer, tränges omkring eder,
föräldrar visa er för sina små;
vart ni må gå,
de ställa sig i leder,
i luften flyga hattarne,
ja, nära nog på knä man faller neder,
som komme själva venerabile.
Vår Wagner aktar underligt, att denna hyllning
ej avlägsnat molnet från Fausts panna, och
än underligare, att skapelsen, i vars rika fägring
dennes själ försjunker, verkar vad hälsningar och
bugningar ej mäktade. Vore Faust rimsmed och
yrkade på att bli »poeta laureatus», då kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
