Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
otillfredsställda. Och i detta läser han sammandraget av
sin saga, medan han nu uppstiger mot sin levnads
höjd, där vägen börjar luta mot skuggans och
dödens dal.
*
Har du, min läsare, gjort ett liknande rön, så
vad återstår dig? - - -
Ännu är du stark. Ännu gitter du tömma
nöjets bägare. Men du känner kanske alltför
väl, att du ej kan bliva din tröstlösa kärlek till
det sanna och eviga otrogen, att du ej kan avsvärja
att skåda upp till den himmel, som svikit dig.
En gång gripne av denna osaliga kärlek, missakta
vi lustan, även i hennes armar. Epikurus’ svin,
som aldrig sett stjärnorna, må, trevet grymtande,
låta sig bortleda av vällustens sköka; den
vingbrutne örnen dör på sin bara fjällbrant med ögat
mot solen.
Men Faust vill lykta denna långpina. Hans
stolta, obändiga natur lider dess djupare, som
han dagligen på lärostolen måste förnedra sig till
att med akademisk tvärsäkerhet framställa
skensanningar, som han i sitt innersta föraktar. Och
vad är mer hädiskt, mer helgeskändande än att till
unga trängtande läppar räcka dravel, under
förebärande att det är sanningens lekamen och blod?
I denna natt av harm och kval över en spilld levnad
står självmordet honom nära. Månen, som skiner
in på böckerna och de alkemistiska verktygen i
den välvda, trånga studerkammaren, bryter en av
sina strålar mot kristallflaskan där uppe, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
