Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Faust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upphov och kanske än mer av sin egen brännande
oro, djärves lyfta huvudet och känna sig honom
närskyld, försvinner han med orden:
Den ande liknar du, som du förstår,
ej mig!
Ännu under inverkan av denna syn och detta
förödmjukande genmäle uppvaktas Faust av sin
famulus Wagner, som med nattmössa och lampa
inträder, emedan han hört sin herr förmans röst
och trott honom »deklamera ett grekiskt
skådespel», av vilken idrott han, Wagner, vill
»profitera». Faust måste tillbakatränga varje yttring
av de känslor, som uppröra honom, för att med
lugnt anlete åhöra den själviske och lismande
bokmalens prat om talarkonsten, i vilken han ej
skönjer annat än ett lovvärt medel för de
maktägande i stat och kyrka att leda mängden med
klingande ord och sakförarelist. Wagner lämnar
honom äntligen, men vi kunna det icke, innan vi
vittnat utgången av hans inre strid.
Det lider redan mot nattlykten.
Morgongryningen är när, och ljusen till påskottans
firande skola snart tändas i grannkyrkan.
Ett ögonblick nästan avundas Faust sin
famulus. Denne har ju ställt för sig ett mål, som
kan nås. Han har således något att hoppas,
något att leva för.
Blott den går fri från hopplöshetens smärta,
vars sinne hängt sig fast vid idel fnask,
som gräver efter guld med lystet hjärta
och glädes, då han hittar mask.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
