Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Faust frågar, om han ser en svart hund, som
springer över åker och äng.
Wagner: Den har jag länge sett.
Vad märkligt är med den?
Faust: Vad tror du, att det är?
Giv noga akt, min vän!
Wagner: Det är en pudel, som vill vädra opp
sin herre efter hundars vana.
Faust: Men se, han tecknar i sitt lopp
kring punkten, där vi stå, en ständigt trängre bana.
Det lyser, om jag ej ser illa,
liksom en eldrand i hans spår.
Wagner: Å, ni är ute för en ögonvilla,
det är en hund till hull och hår.
Faust: Mig tycks, som lade han kring oss en snara,
en magisk fin, för kommande försåt.
Wagner: Sin herre letar han och synes vara
helt brydd att finna andra på sin stråt.
Faust: Allt trängre krets! Nu är han när!
Wagner: Ni ser en hund och ej ett spöke här:
han gnäller tveksamt, lägger sig på buken ned
och viftar svans, allt efter hundars sed.
*
Faust lockar det tvetydiga kräket till sig och säger efter att hava mönstrat det:
Du har nog rätt: jag ser i detta djur
ej spår av ande, allting är dressur,
vartill Wagner, själv ett dresserat väsen, förnumstigt anmärker:
En hund, som fått sin tukt, är värd
att ses med ynnest även av en lärd.
Jag undrar ej, att han din gunstling blev,
studenternas läraktige elev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
