Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men pudeln är en orolig gäst. Han springer
fram och tillbaka och stannar vädrande vid tröskeln,
där ett pentagram är anbragt – en femuddig
tingest som spelar en viss roll uti den gamla
magien och över vilken ingen ond ande lär kunna
kliva, om strecken som bilda tecknet äro väl hopfogade.
Faust befaller hunden förhålla sig stilla
och lägger vid eldstaden sin bästa kudde för att
med bekvämt nattläger lugna hans oro.
När lampan åter vänligt brinner
uti vårt trånga stilla bo,
sitt bättre jag man återfinner,
i hjärtat spridas ljus och tro,
förnuftets stämma hörs i natten,
och åter blomstrar hoppets vår,
och hän till livets bäckars vatten,
till livets källa själen trår.
Men hunden synes jämmerligt plågad av de
känslor, som hugsvalande genomströmma mannens
själ. Han morrar och tjuter. Faust tystar honom
ånyo och frågar förebrående, om hunden vill nedlåta
sig till människors skick att visa tänderna
åt det goda och sköna.
Men ack! jag känner, att ur hjärtats källa
hur än jag önskar det, frid ej mer vill kvälla.
Men varför skall så hastigt strömmen sina
och vi på nytt i törst förtvina?
Så ofta skulle mig detta hända.
Dock, denna brist kan till förmån lända:
vi lära det överjordiska skatta,
till uppenbarelse längtan fatta,
och detta ljus är klarast tänt
uti det nya testament.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
