Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Påskdagen. Faust och Mefistofeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
granskare och ej som djävul, ehuru det påstås,
att avgrundsandarne sargas i märgen av detta:
»I förstone var ordet». Ty hela den strid – vilja
några veta – som klöv världen i en oförenlig
tvefald var ju striden om förstfödslorätten, som
änglarnes drott, den med tidens morgonrodnad
födde Lucifer, ville tillrycka sig från den evigt
enfödde.
Det är emellertid ingalunda Mefistofeles’ syfte
att ringla sig undan närgångna spörsmål om sitt
kynne och sina uppsåt. Han vidgår gärna, att han är
en del utav den kraft, vars lott
är alltid vilja ont och alltid verka gott,
att han är förnekelsens, förintelsens ande.
Och då Faust spörjer, varför han nämner sig
»en del», när han likväl ter sig som ett helt, spiller
Mefistofeles icke tillfället, som här tillbjuder sig,
att gissla såväl människans högfärd som hennes
skrymtan. – Jag talar ödmjuk sanning, svarar
han. Må människan tro sig vara ett helt, en liten
värld för sig, en »mikrokosmos» – och en hel liten
narrvärld är hon onekligt –; jag däremot, en blygsam
djävul, vidkänner ej endast, att jag är en del,
utan delen av en del utav ett helt, och detta hela
är allas vår moder Mörkret.
Delens del ställer sig här vid sidan av tjänarnes
tjänare, »servus servorum Dei»... Satan räcker
Roms biskop handen och säger: vad vi äro
ödmjuka, du och jag!
Över sin strid för modern Natts rätt mot
ljuset och livet skämtar han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
