- Project Runeberg -  Faust och fauststudier /
Ur sorgespelets andra del

(1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
237

UR
SORGESPELETS ANDRA DEL

239

En sommarafton hava ljusalferna stämt möte på en äng mellan bergen. Medan de leka, kommer där en färdeman med osällt anlete. År av irrfärder och kval ligga bakom honom, och när han kastat sig på marken för att, om möjligt, njuta en flyktig vila, hör han ännu den älskade röst, som en gång ur fängelsets djup kallade honom vid namn. Nu ljuder ropet som en maning att icke tillspillogiva själen i dådlös vånda. Mannen vänder sig oroligt på sitt läger. De medlidsamme alferna samla sig osynlige kring honom, och Ariel, deras korförare, sjunger vid klangen av eolsharpor:

När sig över alla sänker
vårligt regn av doft och blom,
när för varje dödlig blänker
fältets gröna rikedom;
då har alfen brått, den lille,
stor i andens kraft och mod:
var han kan han hjälpa ville,
ömmande för ond och god.

240

I, som kring detta huvud luftigt sväven,
som ädla alfer visen er nu även
och stillen detta hjärtas grymma strid!
Från ångerpilars eldskott må han helas,
hans inre från sin rönta skräck ha frid!
I fyra skeden nattlig vila delas:
så fyllen vänligt denna tid!
På svalkans örngott lägg hans huvud neder;
sen löga det i dagg från Letes ström;
då mjukna snart av krampen stela leder,
och styrkt han slumrar i sin morgondröm;
sist fullgör, alf, din skönaste gärd:
giv honom åt ljusets heliga värld!

ALFERNAS KOR.

När de ljumma fläktar bäva
över skogomgärdad hed,
och med skymningsdagrar sväva
doft och skira dimmor ned,
skapen barnaro här inne
med en vaggsång ljuv och still,
stängen för den tröttes sinne
gyllne dagens portar till!

Natten sjunker, stjärnor simma
barm till barm i himmelskt rus.
Fjärran glänsa, nära glimma
späda gnistor, klara ljus,
glimma här i sjöars speglar,
glänsa där som fästets vakt.
Djupsta vilas fröjd beseglar
månens fulla härskarprakt.
241

Svunna äro vakans stunder:
sorg och glädje, allt har flytt.
Känn en nyfödd hälsas under!
Tro den nya dag som grytt!
Dalar grönska, kullar svälla,
skugga sig till lundars frid,
åkerns silvervågor välla,
böljande mot skördetid.

Se mot ljuset! Varje hinder
faller för din andes val!
Len är bojan, som dig binder,
spräng då sömnens lätta skal!
Våga tveklös du, när mängden
står i rådlös tröghet still!
Allt den ädle kan i längden,
som förstår och kraftigt vill.

(Väldigt dån förebådar solens uppgång.)

ARIEL.

Hör! vad gny från Timmars skara!
Dagen föds vid underbara
toner, andehörbart klara!
Österns portar rassla, braka,
Foibos' eldhjul prassla, knaka...
O, vad dån oss ljuset bragt!
Lurar och trumpeter skalla;
flyn! vi bländas, dövas alla
av det oerhördas makt!

Den ljusdallrande etern förnimmes av alferna som dövande klang: de ila att gömma sig i stenar,
242
löv och blommor. Faust vaknar och ser, hur solljuset, som bländande överstrålar bergens toppar, i mildrad glans sänker sig från fjälltrappa till fjälltrappa, från säteräng till säteräng, tills det i brutna färger genoniskimrar vattenfallet, där det störtar ned i dalen. Medan morgonens röster kalla honom till liv och dåd, varder honom denna syn till ett naturens insegel på det rön han gjort, att ett mänskligt öga ej uthärdar det eviga ljuset, och att vi äga livet endast i färgat återsken.

Utan givet mål, men med djupaste längtan att finna ett, som ger innehåll och värdighet åt människolivet, går han nu att fresta andra vägar, sedan han i skapelsens skönhet undfått det dop hon mäktar giva till andens förnyelse.

*

Huru styrelseplikternas börda skall kunna sammanjämkas med furstens höga rätt att ha roligt, är ett spörsmål, som förekommer det heliga romerska rikets unge kejsare brydsammare än han väntat. Men aldrig har den frågan trätt honom så närgånget i vägen som nu, då mitt i karnevalen ärkebiskopen-kanslern med ängslig uppsyn yrkar på statsråd. Hovet samlas. Rikets storvärdighetsmän, kanslern, härmästaren, skattmästaren och marskalken, ställa sig vid tronens trappa. Kejsaren stiger upp i sitt högsäte. På hans högra sida står hovastrologen, som skall avgöra, om de i statsrådet väckta förslagen kunna påräkna stjärnornas ynnest; på majestätets vänstra är rum för
243
den man, som skall pröva, om samma förslag kunna stå sig mot löjet. Men detta rum är tomt, ty hovnarren har tyvärr hastigt insjuknat. Hade han verkligen intet annat att skaffa än föra det naturliga vettets talan mot tidens högsta bildning, kunde väl kejsaren undvara honom; men då han är hedrad med det än mer maktpåliggande kallet att vara rolighetsminister, gäspar den höge herren i andanom åt överläggningar, som ej skola kryddas av uddiga infall, och man må ej undra över den glada förvåning, varmed han ser en ny, pråligt utstyrd narr tränga in i salen trots vaktens korsade hällebarder, knäböja vid tronen och intaga det lediga ämbetet. Den nye rolighetsministern är Mefistofeles.

Kanslerns vigda läppar, som aldrig fläckats av smicker, förklara, att en helgongloria av högsta dygd omstrålar kejsarens huvud. Men glänser dygden på samhällets höjd, är det dess mörkare i djupen. Det finnes ingen rättvisa i landet. Väld på tinget, våld där utanför. Altaret med kors och kalk är icke tryggt mot rånarhand; än mindre nästans hustru och ägodelar. Alla samfundsband i upplösning. -- När kanslern tystnat, börjar härmästaren. Legoknektarne, vilkas manstukt och krigarande under vanliga förhållanden naturligtvis borde växa med deras oinskränkta övningstid, ha icke fått sin sold och härja nu det land de skulle värna. Dock har detta läge även sin ljusa sida, ty vore man dem ingenting skyldig, lupe de sin väg. -- Skattmästaren klagar, att »subsidierna» torkat in, att de många bortgivivna friheterna länsat
244
statens inkomstkällor, och att de nye jorddrottar, som uppstått i landet, tillgripa nävrätten till hägn för sin frälserätt. Var och en skrapar åt sig vad han kan, men ingen har en tanke för det helas tarv. -- Marskalken meddelar, att »naturaprestationerna» till hovets underhåll ännu inlöpa tämligen oklanderligt, dock med undantag av vinet, som rinner så ohejdat ner i ädle borgherrars och välvise rådmäns strupar, att knappt en rännil hinner till de kejserliga faten.

Utledsen vid denna klagolåt spörjer kejsaren narren, om icke även han har en nöd att skildra. Mefistofeles svarar, att rikets tillstånd är det allra bästa och ej kan vara annat under en sådan kejsare med sådane rådgivare. Men fel finnes i allt mänskligt, och vad som här brister är pengar, något som kan botas, ty man har ju endast att utfärda sedlar med anvisning på de ofantliga skatter, som ligga oupptagna i bergens ådror eller dolts av människohand i jorden, men kunna skaffas i dagen av »begåvad mans natur- och andekraft». Påhittet förefaller alla ypperligt. Kanslern är den ende, som gör invändningar: hans misstanke har väckts av orden »natur» och »ande», som ljuda kätterskt och samhällsvådligt, emedan varken natur eller ande må göra sig gällande i kyrka och stat. Dessutom rädes han, att ökade omloppsmedel skola rubba den nuvarande egendomsfördelningen. Han utbrister:

Natur och ande! Tig inför en kristen
med ord, varför man bränner ateisten --
245

med ord av största våda, värsta hån!
Natur är synd, och ande Satan,
och tvivlets fule Leviatan
är deras lönskalägers son.
Ej så hos oss! -- I kejsarns gamla länder
blott tvenne släkter uppstått, tvenne ständer
som värdig tronvakt, stark och skön:
det är de helige och adeln,
mot varje storm de kämpa högt i sadeln,
och stat och kyrka taga de i lön.
Men pöbelvänligt sinne träder
hos villoandar upp mot oss --
där är det trollpack, där den kättartross,
som ödelägger land och städer.

Mefistofeles genmäler med en svidande snärt åt tidens lärdom, vars språkrör kanslern är. Snärten är lång nog att träffa kanslerns avkomma i många led. Kunskapens förmåga att utveckla själsanlagen visar sig även i den blomstring han ger åt dumheten. Den kunskapsrika dumheten är det mest uppblåsta och självkära i världen, och mer än en filosof har anmärkt, att där är mänsklighetssinnets hårdaste hämsko. Det klara huvudet och det varma hjärtat, som med kunskapens hjälpmedel gå ut i världen, sträva, ju högre odlade de äro, dess ödmjukare och innerligare eller, för att nyttja den fromme kanslerns ord, dess pöbelvänligare att trygga en mänskligt värdig tillvaro åt alla och överskattar icke skillnaden mellan det vett, som uppammats inom skolans väggar, och det, som uppvuxit där utanför. Den skolade
246
dumheten däremot ser i sina kunskaper en utmärkelse, som höjer henne över massan, och en rätt till det avgörande ordet i samhällets frågor. Att varje mansålder misstänker varje föregående form av »högre bildning» som därtill mindre lämplig än det naturliga förståndet hos mängden, som har sitt fäste på självrönta samfundskrav, omakar henne icke, ty ur hävderna drager hon aldrig slut- satser, som kunna träffa henne själv.

Kejsaren finner ärkebiskopen-kanslerns fastepredikan överflödig, eftersom hon icke mäktar hjälpa honom ur stundens trångmål, och han gillar Mefistofeles' råd, tack vare vilket han nu kan sorglöst kasta sig in i karnevalen. Glanspunkten i denna är en maskerad, vari även Faust uppträder.

Mefistofeles har fört Faust till hovet i hopp att makt- och ärelystnad skola gripa en själ, som ej låter fasthålla sig i grövre sinnesnjutningar. Övervinner människan en lidelse, är det för att falla i en annan. Själv vill Faust se »den stora världen», måhända emedan han väntar att där finna tillknytningspunkten för sin vaknande åtrå att verka på samhällslivets område. Men vid hovet har ingen, allra minst kejsaren, en aning om statens ändamål. Staten är en pyramid, som står dess orubbligare, ju tyngre de övre blocken trycka de lägre. Dock är kyrkan ett slags jämlikhetsivrare, ty hon avklipper varje skott, som skjuter över det dogmatiska måttet. Själviskheten genomtränger samhället från höjden till djupet. Att omstörta denna ordning, innan ett nytt samhällsideal uppgått i medvetandet,
247
tjänade till intet annat än att några förtryckta bytte rum med förtryckarne.

I karnevalsmaskeraden uppträder Faust som Plutus, folkets välmåga, värnad av lagbunden frihet. Plutus' spann köres av en vacker och livlig gosse, poesiens och konstens genius. Utan skönhetsliv är det rikaste samhälle ett fattighus. Men skönhetslivet måste uppspira ur folkets estetiska drift, som vaknar, när allmän välmåga ger det fristunder fran kampen för lekamlig nödtorft. Konsten, omhuldad endast ovanfrån, som en leksak för de högre kretsarne, är utan rot, kringdriver med dagens tycken och går hastigt genom överförfiningens skede in i förskämningens. Maskeradens slutuppträde, framkallat av Faust, vill visa upprorsbranden som straffet för de styrandes synder. Plutus har öppnat sin kista; i hennes botten väller en flammande guldkälla. Kejsaren, klädd som Pan, lutar sig girigt över lågan, men elden fattar i hans skägg, sprider sig till hans omgivning och från den ut över salen och slottet, tills Faust med sin trollstav skingrar ögonvillan. När skrämseln är överstånden, ser kejsaren -- och det må ej förtyckas honom -- i denna tillställning ingenting annat än ett praktfullt skådespel, frammanat av den store magus, som kommit till hans hov. Han njuter och tycker sig vara underjordens gud, där han vandrar bland lågor, som slingra sig kring pelarne, medan mängden, som rör sig i skenet, nu som alltid hyllar honom.

Efter detta prov på Fausts konst vill kejsaren
248
ha ett annat. Det lyster honom se den manliga och den kvinnliga fägringens mönsterbilder: Paris och Helena. Faust lovar uppfylla hans önskan, som, ehuru född av tom nyfikenhet, räcker hand åt hans egen skönhetstrånad. Men Mefistofeles, vars makt skall infria löftet, är motsträvig: han rädes, att Faust i de ädla formernas värld skall varda otillgänglig för andra frestelser. Hedningarne, säger han, äro icke hans folk; de ha sitt helvete för sig. Till sist yppar han dock hur målet kan nås. Paris och Helena dväljas hos de gudinnor, som kallas mödrarna, i en värld, som hyser bilderna av allt andligt och lekamligt liv, en värld, där det förflutna, närvarande och tillkommande äro ett. En nyckel, som Mefistofeles lägger i hans hand, öppnar den aldrig trådda vägen dit. I det rumlösa djupet finns en trefot, som, vidrörd med nyckeln, följer honom upp i ljuset. Med den i sin ägo kan en magus ur rökelseskyar kalla forntidens andar fram.

Faust gör den vådliga färden och återvänder lyckligt. Nu skall skådespelet givas. Kejsaren är tillstädes, hovet samlat, Faust i prästerlig dräkt på banan framför trefoten, vars rökelseskyar, skingrade av hans besvärjelse, avslöja en skön yngling. Det är Paris. Åskådarnes granskning är putslustig nog att höra. Könen dela sig i skilda kritiska läger.

DAM.

Vad glans av ungdomsvår och blomstringskraft!

ANDRA DAM.

Som persikan så frisk och full av saft!
249

TREDJE DAM.

Och munnens linje fylligt ljuv och fin!

FJÄRDE DAM.

Du vill väl läppja bägarn av rubin?

FEMTE DAM.

En fager pilt, men ej just fin och nätt.

SJÄTTE DAM.

Han kunde ha ett ledigare sätt.

RIDDARE.

Jag ser en herdesven och intet mer
och allra minst en prins och kavaljer.

ANDRE RIDDARE.

Nå, skön är pojken, när till hälften naken;
men kläd på harnesk! det förändrar saken.

DAM.

Han sätter sig... hur älskligt vek och vän!

RIDDARE.

Ni sutte gott måhända på hans knän?

ANDRA DAM.

Så lent han böjt kring lockarne sin arm!

HOVÄMBETSMAN.

Den slyngelns självsvåld retar mig till harm.

DAM.

I herrar häcklen allt och stryken ner det.
250

HOVÄMBETSMANNEN.

Att vräka sig så där, när kejsarn ser det!

DAM.

Men scenen är en enslig lantlig trakt.

HOVÄMBETSMANNEN.

Här krävs av själva scenen vett och takt.

DAM.

Han vilar ljuvt, i sömnens armar domnad.

HOVÄMBETSMANNEN.

Och snarkar snart -- naturalist fullkomnad.

UNG DAM (hänförd).

Vad blandar sig med rökelsen så härligt,
så friskt? Mitt hjärta suger det begärligt.

ÄLDRE DAM.

En doft, som trängt i själens djup med kraft...
Den är från honom!

GAMMAL DAM.

     Ungdomsväxtens saft!
I ynglingen beredes den som nektar
och ångar ljuvt med varje drag, som fläktar.

(HELENA framträder. FAUST nära att mista fattningen vid åsynen av hennes skönhet.)

ÄLDRE DAM.

För litet huvud, allt det andra ståtligt.
251

YNGRE DAM.

Men hennes fot är plump, ja oförlåtligt.

DIPLOMAT.

Furstinnor har jag sett, som likna henne,
mig vill hon synas skön från fot till ämne.

HOVMAN.

Hon nalkas gossen så förföriskt mild.

DAM.

Hur ful bredvid hans ungdomsrena bild!

SKALD.

Av hennes skönhet är han som bestrålad.

DAM (spetsigt).

En Luna med Endymion -- ja som målad!

SKALDEN.

Gudinnan sänker sig och lutar täckt
sig ned att dricka gossens andedräkt.
O avundsvärt!... En kyss!... Hans mått är rågat.

DUENNA.

Och det för allas ögon! Tänk hur vågat!

FAUST (upprörd).

Hon gynnar gossen fruktansvärt!

MIFISTOFELES (ur sufflörluckan).

     Var still! Var tyst! Låt spöket göra som det vill!
252

HOVMAN.

Han vaknar, och hon smyger bort på tå.

DAM.

Hon ser sig om -- det kunde jag förstå.

HOVMAN.

Han häpnar, ty ett under timat här.

DAM.

För henne själv är ingenting mystär.

HOVMAN.

Hon står för honom nu i ädelt skick.

DAM.

Det märks hon tager honom i sin lära.
Var karl är dum i slikt. Är denne kvick?
Nej, han tror ock han först fått denna ära.

RIDDARE.

Hon är trots klandret majestätiskt skön.

DAM.

Den skökan! det är skamlöst, pliktförgätet.

PAGE.

Jag ville gärna göra samma rön.

HOVMAN.

Vem vill ej fångas i det fina nätet?

DAM.

Igenom mången hand gick den klenoden,
förgyllningen är nött, så det förslår.
253

ANDRA DAM.

Den nöttes ren då hon var tio år.

RIDDARE.

Man tar till tack det bästa som man får: j
ag nöjdes med den sköna återstoden.

LÄRD HERRE.

Väl ser jag henne tydligt nog, men detta
bevisar icke, att hon är den rätta,
ty autopsi för till det överdrivna,
och därför håller jag mig till det skrivna.
Där läser jag, att uti staden Troja
vart gråskägg velat bära hennes boja,
och detta, syns mig, passar här i stycket:
hon faller mig, som ej är ung, i tycket.

Den lärde herrn har knappt slutat sin kostliga, från tvivlet regelrätt utgående undersökning av Helenas »identitet», förrän Paris slår sin arm om hennes midja. Faust, utom sig av kärlek och svartsjuka, glömmer att de äro skuggor, som han själv manat: han störtar fram, vill rycka Helena till sig och sträcker den magiska nyckeln mot trojanen. Blixt och knall -- skuggorna ha försvunnit, och Faust utbäres sanslös av Mefistofeles. Denne suckar över att vara bunden vid en sådan narr. Den dygd, som företrädesvis odlas vid ett hov, rödskinnets och arabens dygd att i det yttre lägga band på sina känslor, saknar han, och han har intet öga för det sataniskt lustiga i den lek historien leker med folk och stater, då hon åtminstone
254
skenbart låter deras öden länkas av en krets, som nödvändigt måste vara den ihåligaste, vari människolivet kan röra sig, såvida icke den kretsens medelpunkt är en stark och ädel vilja. En Faust, som varit Mefistofeles' värdige stallbroder, vilket odödligt skämt han kunnat driva här!

Man återfinner Faust i den trånga studerkammare, där han dvaldes, innan han ännu lärt känna andra irrfärder än vetenskapens. Idealet låter icke taga sig med storm.

*

Wagner, Fausts förre famulus, har stigit i värdighet, sedan vi sågo honom sist: han är en namnkunnig professor. Det oaktat har han gjort framsteg i självkännedom. De äro otillräckliga, det inser han nu, dessa ideliga minnesläxor, som utestängde allt självständigt tankearbete. Men de äro det endast därför att tiden är ond. Vördnaden för det hävdvunna i kyrka, stat och vetenskap lutar till fall. Det uppstår allt flere frågvisa, som icke nöjas med de svar skolastiken har till hands. En professor kan nu hemsökas av studenter, som läsa ej endast för att inexamineras i statsämbeten och prästgäll, utan ock för att få veta något. Under så tryckande omständigheter måste Wagner tillgripa ett utomordentligt medel för att hålla lärdomsfrejden uppe. Ett sådant medel gives. Gör på den lärda vägen, i den kemiska flaskan nämligen och enligt alkemiens föreskrifter, ett barn,
255
en »homunculus», och skapelsens gåtor skola tydas på den lilles läppar. Nittonde århundrade, du skulle icke tvivla därpå, ifall du trodde på Teofrastus Paracelsus! Saken är ju lätt förklarlig: enär en homunculus ej har far eller mor i vanlig mening, trycker honom ej heller den arvsyndabörda av skeva synpunkter och falska meningar, som ökad överantvardas av släkte till släkte. Med en homunculus i fickan skall Wagner på katedern göra underverk. Skolastkappan gömmer då för första gången ett av dogmer oförvillat vett, och den förutsättningsfria inblicken i skapelsens sammanhang får ett ord med i de lärdes lag.

Wagner står vid ugnen i sin verkstad. Han har stått där nätter, veckor, månader, svart som en kolare om näsan, den lärde mannen; men så är också förlossningstimmen inne. Det lyser och sprakar i flaskan, och ett tu tre ropar en liten tingest i glaset pappa till den av fadersglädje översälle alkemisten, som icke anar, att den just nu inträdande Mefistofeles haft sitt finger med i spelet. Wagner vill genast hämta visdom av sin homunculus:

Ett ord! Jag skäms, ty ung och gammal grämer
mig med en skur av kvistiga problemer.
Här är nu ett, som ingen kunnat råda:
hur själ och kropp så passa hop, de båda,
att nästan oskiljaktiga de vandra,
men ligga jämt i luven pa varandra.
Och sen...
256

MEFISTOFELES.

Nej, håll! jag frågar hellre då,
vi man och hustru sämjas si och så.
Den saken lär ni aldrig rätt förstå.

Men Homunculus har ingen håg att inlåta sig i lärda samtal, ty dörren till sidorummet, där Faust vilar, är öppnad av Mefisto, och den lille skådar tjusad in i drömvärlden, som omgiver slumraren. Faust drömmer om Hellas och Helena. Nu ser han den stund, då gnistan till hennes liv skall tändas av Zeussvanen, simmande i Eurotas' säv till den badande Leda:

...... Ett lundomkransat spegelvatten,
och väna kvinnor låta skruden falla,
de skönaste! -- Alltmera blottas skatten!
Men en där är, som överglänser alla.
Från hjältar, ja från gudar må hon stamma!
Sin fot hon i det genomklara sänker:
kristalln, kring ädla lemmar gjuten, blänker
och kyler smeksamt livets hulda flamma.
Men hör, vad sus av rappa vingars segel!
Vad plask och brus rör upp den glatta spegel?
Var tårna flyr; furstinnan ensam ser
med lugn det kommande till möte,
och stolt i kvinnligt välbehag hon ler,
ty svanars konung smög till hennes sköte,
förtroligt tam... snart syns han vand till färden.
Då stiger dimma över flodens bryn
och höljer i sitt flor en syn,
den allra täckaste i världen.

257

Det är självsvådliga, överförfinat sinnliga bilder han där ser, det kan icke nekas; men linjernas klarhet, stämningens enhet, tavlans glada solljus breda oskuld över den yppiga fantasileken och tyda på ett mänskligt liv, som ej är splittrat i sig själv. Men här, i verkligheten åter, hur otrevligt! Spetsbågar och skumma valv, fula kroppar, som aldrig övats i gymnisk lek, förkomna själar, som aldrig skakat på lärosatsers boja, och luften full av häxbålens ångor och det dualistiska vanvettets rysliga skepnader! Homunculus ömmar för den sovande. Skall han vakna till denna verklighet? Det skulle döda honom. Nej, bort härifrån till frihet och skönhet, till enhet och samklang! Upp till Hellas!

Mefistofeles vill det icke: han har vedervilja för antiken. Men Homunculus retar hans nyfikenhet med en vink om att även Hellas har sin Valborgsnatt och även den forngrekiska inbillningskraften sina vidunder. De bryta upp och föra den slumrande Faust genom rymden till hans längtans land och tidevarv. Wagner står övergiven. Vad skall han svara studenterna?

*

När Faust vaknar, står han på klassisk mark, och hans första fråga är: var fins hon? Han må söka. Här följer envar sin egen drift, träffar det umgänge och når det mål, som stämmer med hans kynne. Mitt i den brokiga mängden av skepnader, som i den trolska natten vimla på farsaliska
258
fälten och vid Peneios, åtskiljas således Faust, Homunculus och Mefisto. Den sistnämnde råkar in bland gripar, arimasper, sfinxer och sirener. Han harmas å den påklädda osedlighetens och anständighetens vägnar över den myckna nakenhet fram och bak han möter här. Fikonlöv och överklistringar reta mer hans smak: de påminna så småtrevligt om det första syndafallet och fresta till nya. Han trives icke. Dessa vidunder ha i själva sin fulhet något klart och duktigt. Först när han kringdansas av de gäckande lamiorna och äntligen påträffar Forkys' döttrar, nattens och djupets äckliga avkomma, känner han sig i värdigt lag. »Kaos' älskade son» är deras nordiske broder.

Den lille pigge Homunculus har ock sitt mål, och det har han medvetet för sig. Hans skönhetslängtan brinner i skröpliga lemmar, alstrade av den medeltida lärdomens onatur. Glaset, vari han föddes, omsluter honom ännu som klostercellen tankelivet: på en gång dess fängelse och dess hägn. Det är dock, i trots av Mefistofeles' gensaga, någonting värt att vara människa i ordets fulla mening, och det vill Homunculus, skall han ock nödgas börja från början och i havet, varelsernas moderliv, gå till mötes alla de skiften genom vilka naturen utvecklar allt högre former, tills hon vinner vad hon eftersträvar: människan. Mot havet styr ock Homunculus sin färd, och där, på de egeiska böljorna, utbreder sig för honom ett skådespel, vari han anar andens och naturens, det gudomligas och det mänskligas föreningsfest. På de silverskimrande vågorna röra sig i slingrande
259
rader korer av vattnets gudinnor och gudar på hippokamper, sjödrakar och delfiner. Korernas medelpunkt är den sköna Galateia på Afrodites stjärnstrålande snäckvagn. Vid stranden dväljes Nereus, hennes fader, längtande att få en blick av den älskade dottern. Då nalkas hennes systrar, doriderna, och stanna framför den gamle, var och en med ett människobarn, en gosse, framför sig på delfinen. De komma för att bedja Nereus om odödlighet åt sina halvvuxna makar.

DORIDERNA (till månen).

Ljus och skugga du oss låne!
Gläns på ungdomsfägring klar,
ty i bön vi te, o måne,
käre makar för vår far!

(Till Nerens.)

Gossar är det, som vi räddat
undan brottsjöns vilda slag,
och på säv och mossa bäddat
och värmt upp till liv och dag,
gossar som med läppar röda
måste gälda oss vår möda --
se dem du med välbehag!

NEREUS.

Miskundsamhet är dubbelt laga fång,
när man kan roa sig på samma gång.

DORIDERNA.

När du unnar oss vår lycka,
må vi då till evig tröst
260

i odödlig ungdom trycka
desse hulde till vårt bröst!

NEREUS.

Det sköna bytet må er fägna,
och bilden ynglingen till man!
Men jag kan ej som gärd er ägna
vad endast Zeus förläna kan.
Den våg, som gungar eder ständigt,
ger intet stöd åt evig tro;
nej, sätten dem i land behändigt,
sen känslan gycklat sig till ro.

DORIDERNA.

Vi älska er, fagre svenner, ömt,
men ack! oss ödet vill skilja.
Om evig kärlek hade vi drömt:
han var ej gudarnes vilja.

SKEPPSGOSSARNE.

Men hugnen I så, som I hittills gjort,
de gossar från däckad tilja,
så aldrig ha vi ett bättre sport
och intet bättre vi vilja.

Vid åsynen av Galateia krossar Homunculus hänryckt sitt glas mot hennes snäcka och flyter som eld ut över vågorna. Så har hans trängtan återförenat sig med den Eros, som genomtränger skapelsen, och då han för idealet offrar sin tillvaro, är han viss om att återvinna denna i högre form.

Faust kringvandrar och frågar efter Helena. Sfinxerna visa honom till centauren Kiron. Han,
261
som är manna-adelns, pliktkänslans och godhetens uppenbarelse i det rena natursinnets form och fördenskull kunnat uppfostra ett hjältesläkte, är ock den rätte vägledaren till idealet, även om det icke uppgått för honom själv. Han bär Faust till Pydna, valplatsen,

där kungen flyr och borgarn triumferar.

Där, på Olympos, står den hälsogivande sierskan Mantos tempel. Hon älskar de människor, som sträva till oupphinneliga mål. Genom bergets ihåliga fot leder hon Faust ned i skuggvärlden för att av dödsgudinnan höra, hur Helena kan vinnas.

*

Rönt har jag mycket, fast ungdomsfagra
lockarne fladdra mig än om ännet:
marga fasor jag skådat, härnads
ve och ofärd, Ilions natt,
här det föll.

Mitt ur brusande töckenomvirvlad
vapenträngsel hörde jag gudars
skräckrop, hörde jag Eris' gälla
kopparstämma från fältet slå
murkrönt höjd.

Ack, än stodo de, Ilions
murar, men bråda flammors glöd
drog från granne till granne hän,
spred sig nu här-, nu därifrån,
262

bredd av sin egen stormvinds makt
över den nattliga staden.
Flyende såg jag i rök och eld,
såg i ringlande lågors sken
rysligt vrede gudar mig när,
skridande hän i dystert kvalm,
hemskt omblixtrat av flammor.

Så sjunger på trapporna till Spartas konungaborg en kor av trojanska flickor, som från sin grusade fädernestad följt Helena till hennes barndoms hem och makes härd. De hava just nu ditlänt. Med sansade känslor, fast bestormad av minnen, ljuvliga och sorgsna, trädde deras härskarinna över den tysta borgens tröskel. Men hon återvände, upprörd av en ohygglig syn. Där inne i salen satt, nedhukad vid äriln, en kvinnlig skepnad, som tedde för henne ett rysligt anlete och lyfte handen som till en varnande åtbörd. Nu visar sig skepnaden mellan dörrposterna för allas ögon. Det är Forkyas, jättestor och vidrig att åse. Koren klagar över de dödliges lott, vilkas skönhetsälskande ögon måste lida det fulas uppenbarelse, medan Foibos' heliga blick aldrig varsnar skuggan. Vred och hånfull genmäler Forkyas, att blygsel och fägring aldrig följas på jordisk stråt. Hon, som så smädligt mötes av denna mannakraftsugande cikadsvärm, hon, Forkyas, är dock konung Menelaos' trotjänare, som vårdat borgen och de furstliga skatterna i allas frånvaro. Forkyas gör krav på drottningens skydd mot den fägringsstolta trälskarans förnärmelser och tillkännager, att allt skall snart vara redo för offret.
263

Ty medan de ännu voro i skeppet, hade Menelaos med skum uppsyn tillsagt sin maka, att hon efter landstigningen skulle ila före honom med hästars spann över Eurotas' fuktiga ängar till konungaborgen, där mönstra tjänarinnorna och låta dem framställa trefot, kittel, skålar och slipad egg. Han vill fira hemkomsten med ett offer. Men har han sagt vilket?

Nej. »O ve,» ropar Forkyas, »du, o drottning, är det utsedda offret, du och dessa dina tärnor.» Koren fasar; drottningen står lugn, men sorgsen. På Forkyas' vink frambära dvärgar det guldhornade altaret. Yxan ligger blänkande över silverranden, vattenkärlen stå fyllda, och ett kostligt täcke, varpå drottningen skall mottaga dödshugget, utbredes. Helena bidar sitt öde med undergivet lugn; men funnes frälsning, tacksam skulle hon gå den till mötes.

Då mäler Forkyas, att under de år Menelaos kämpat utanför Troja, har där borta i norr, i bergen kring Eurotas' källor, en utländsk hövding, kommen från nordens natt, byggt sig ett ointagligt fäste och gjort landet skattskyldigt. Där är frälsning, och där -- säger Forkyas med en blick på koren -- finnas friske ljuslockige ynglingar, doftande -- tillägger hon med en blick på Helena -- som Paris, när han kom drottningen för när.

Trumpeter smattra och vapen glittra i fjärran. Menelaos, den svartsjuke och blodtörstige, nalkas. Helena och koren fly med Forkyas som vägvisare. Genom töcknet, som uppstiger ur floden och höljer deras väg, tränger Eurotas' svanars avskedssång.
264
När dimman skingrats, stå de häpna kvinnorna på en borggård med underliga pelare, spetsbågar, torn, gavlar, svalar och utsprång, brokiga sköldar och fanor. Ur galleriet nedstiger ett tåg av grant skrudade ynglingar och uppreser en tron med tälthimmel. Borghövdingen, vars manliga skönhet beundras av koren, leder Helena uppför tronens trappor och knäböjer. Snart bjuder hon honom intaga det lediga sätet bredvid hennes. Så har hon för andra gången, och nu för sitt liv, nödgats övergiva sin spartanske make. Hon, som vill vara trogen, tvingas av ödet ur hjältefamn i hjältefamn. Väl att hennes ögon icke ogilla skickelsens val.

Menelaos, som rycker fram mot borgen, tillbakaslås av Fausts germaniske stridsmän. Nordiska, gotiska, sachsiska och frankiska svärd trygga hans välde. Själv drager han till Arkadien att leva ett drömliv med antikens kvinnoideal.

Helena rågar hans sällhet med gåvan av en son:

Kärlek närmar ädla tvenne:
det är mänsklig lyckas höjd.
Kärlek gör de två till trenne:
det är salig gudafröjd.

Men Euforion är ett oroligt barn, en lekamliggjord eter. Varje steg av hans spänstiga fot vill slunga honom mot höjden, och till höjden trår hans aning lika visst som hans brådmogna sinnelust vill kyssa sköna läppar. Av sin helleniska moder har han ärvt lemmarnes, men icke själens jämnmått.
265
Av sin romantiske fader har han fått andens omättliga längtan efter fjärran hägrande mål. Men han vill icke drömma om dem, utan vinna dem. Gossen är dådlust alltigenom, och innersta fjädern i denna är den ädlaste: han kan icke se en strid utan att ila till den svage, som har rätt, skall han än falla med honom.

Då föräldrarne se hans ystra språng på klipporna, rädas de att förlora honom i rymden och mana honom till mindre förvägna lekar på ängen med de unga flickorna. Han lyder en stund och förer inför Hehenas gillande blickar dansens kor i slingrande kretsar.

FLICKORNA.

När du så täck och huld
rör dina armars par,
och dina lockars guld
fladdrar om panna klar,
när du med fot så lätt
smyger på blommig slätt,
svävar här överallt
smidig i skön gestalt,
då har ditt mål du ju,
älsklige, nått:
allas vår kärlek du,
allas du fått.

Men Euforion ledsnar snart vid dansen. Han vill en friare lek.

I ären hindar
i språng och lopp.
266

Som friska vindar
till leken opp!
Jag själv är jägarn
och I mitt vilt.

FLICKORNA.

Men ej behändigt
må jägarn fara,
ty bytet ständigt
sig önskar bara
att få dig famna,
du väne pilt.

EUFORION.

Se, skogen lockar
till sten och stockar!
Vad lätt man hinner
det fägnar minst;
vad hårt man vinner,
se, det är vinst!

I skogen griper han fatt den vildaste och starkaste bland flickorna. Han vill kyssa motsträvig mun och trycka sig till motspänstig barm; men flickan försvinner i hans armar som en uppflammande låga, och nu fattar honom oemotståndlig lust till mer vidgade syner och rörligare liv än som kunna bjudas honom av den arkadiska dal, vari hans fader drömmer.

Klippornas dystra mängd
trängs här i skog och snår.
267

Bort från den trånga ängd!
Min är ju livets vår!
Vindar de susa ju,
böljor de brusa ju.
Båda jag fjärran är;
vor' jag dem när!

(Han springer allt högre uppför berget.)

HELENA, FAUST och KOR.

Gemsen hånar du, den viga;
o, vi rysa för din färd.

EUFORION.

Ständigt högre skall jag stiga,
ständigt vidgad se min värld.

Nu vet jag, var jag är;
mitt i det land, som bär
namnet av Pelops' ö,
frände till jord och sjö.

FLICKORNA.

O, låt då locka dig
åter till dal och skog!
Genast vi plocka dig
svällande druvor nog,
druvor vid kullens rand,
fikon och apelguld.
Ack, i det hulda land
stanne du huld!

Euforion hör dem icke. Han lyssnar till andra toner. Från de svindlande branter, där han nu
268
står, ser han bortom Arkadien slätter, där härar sammanstöta, vatten, där flottor drabba tillhopa. Ett förtryckt folk har rest sig och dess söner kämpa en mot många. Grekland strider än en gång med Asien. Medkänslan och dådlusten spänna Euforions eteriska lemmar.

KOREN.

Se han växer, då han stegrar
högre, högre färdens mål!
Som i harnesk, som till segrar
lyser han i brons och stål.

EUFORION.

Inga murar, inga vallar!
Eget mod är bästa värn.
Borg, som står, när striden svallar,
det är mannens bröst av järn.

Vill du frihet, upp att vinna
den med svärd, och i ett nu
ryck som sköldmö ut, o kvinna,
och som hjälte, gosse du!

KOR.

Heliga poesi,
häv dig i etern fri,
övergläns, skön i prakt,
stjärne- och stjärnetrakt!
Fjärran, varthän du trår,
höra vi dig, och når
till oss din makt.
269

EUFORION.

Är jag ett barn? O nej, för eder
en yngling står i vapenglans!
I djärve frie kämpars leder
är bragden ren i anden hans.
     Nu bort!
     Inom kort
skördar jag ärans sköna krans.

HELENA och FAUST.

Gosse, knappt du skådat dagen,
och till natt har du dig dömt,
ack, från yrselbranter dragen
mot ett djup, i smärtor gömt.
     Har du glömt,
     ha vi drömt,
att ett band oss enar ömt?

EUFORION.

Hör, åskor skaka hav och himmel,
och dal vid dal ger återskall!
Vad damm, vad svall, vad kämpevimmel
i trängsel, kamp och kval och fall!
     Dö! det är
     budet här,
dö! så ropa plikt och kall.

HELENA, FAUST och KOR.

Hjärtat slår av skräck betaget:
var det död dig ödet bjöd?

EUFORION.

Skall jag se på avstånd slaget?
Nej, jag delar sorg och nöd.

270

Vingar breda sig från hans skuldror, huvudet omgives av en strålkrans, han svävar upp i rymden, men ligger i nästa ögonblick ett lik vid sina föräldrars fötter, och ur djupet beder hans stämma modern att icke lämna honom ensam i dödsriket. Bandet mellan Helena och Faust är därmed upplöst. Hon omfamnar sin make och försvinner; men hennes mantel, som stannat i hans armar, förvandlas till en sky, som bär honom från dikten till verkligheten.

Forkyas låter nu masken falla och blottar sig som Mefistofeles.

*

Skyn nedsätter Faust på ett högt berg och svävar bort, hägrande i fjärran som Helenas bild, medan en töckenstrimma, honom närmare, speglar dragen av Margareta, hans återvaknande första kärlek, hans fylgja, som med sin uppenbarelse inviger hans strävan till ett sedligt mål.

Med blicken i ett ödedjup av enslighet
jag träder varsamt ned på denna fjälltopps rand
och frigör skyn, min bärare, som förde mig
så lugnt i dagars klarhet över land och hav.
Se, långsamt läser han sig, ospridd, hän från mig
och strävar sammanrullad bort i österled,
och efter strävar blicken, häpet undrande.
Han fladdrar, söndras, böljar och förändrar sig,
men längtar efter form. Ja, ögat svek mig ej:
på hyende i solglans ser jag vilande
väl jättestor, men gudaskön, en kvinnobild,
en Juno lik, en Leda eller Helena.
271

Hur majestätiskt vän hon dallrar för min syn!
Ack, bilden skiftar... Formlöst brett och tornat upp,
likt fjärran isberg, dröjer molnet österut
och speglar bländvitt flydda dagars djupa hug.
Dock svävar ännu vid mitt änne och mitt bröst
en töckenstrimma, ljus och smekande och sval.
Hon flyter hop... O, hägrar du för tjusad syn,
min förstlingsfröjd, mitt saknade, mitt högsta väl?
Ur hjärtats djup dess arlaskatter välla fram:
min gryningskärlek tyder hon i spänstig flykt,
den brådförnumna, knappt förstådda första blick,
som, när den fasthölls, överglänste varje skatt.
Till andlig fägring stegrar sig den hulda bild,
hon löser ej sig upp, hon stiger i det blå
och drager hän med sig det bästa av min själ.

Mefistofeles infinner sig. En avgörande stund är nu inne. Han måste kasta Faust i vägen den starkaste av alla frestelser, om han ej vill tappa sitt vad med Herren. Under sin luftfärd har Faust skådat jordens riken och deras härhigheter. Vad om den stoltaste av alla kronor skulle smycka hans panna? Om varje dag gjorde honom till medelpunkten för de myriaders blickar, som vimla i en ofantlig huvudstad, och lade för hans fötter allt vad människan kan njuta av makt och sinnesfröjd? Mefistofeles vädjar rent ut till storhets- och njutningslidelsen, överlämnande åt Faust själv att mantla dessa skröpligheter med ädla syften för mänsklighetens bästa. Han, som mer än sina samtida tänkt över statens ändamål, varför skulle icke han, lika väl som de ömkligaste tronkrävare i
272
våra dagar, känna sig nödvändig för ett folk? Rasar icke just nu ett av prästerna underblåst uppror i det heliga romerska riket, som rämnar i alla fogar? Den som återställer lugnet och låter undersåtarne ostört ävlas för jordiskt förvärv, kan vara viss om att folkets samvete i kapp med kyrkans skall gilla både mened och människoslakt som medel för maktens vinnande. Vad bryr sig fänaden på frodigt bete om de brott, varmed herden fått den i sin ägo? Och Faust, som värnar samhällets trevnad, har icke han rätt att förljuva sin strävans allvar i de lustslott Mefistofeles vill bygga honom, där han mellan springbrunnar och klippta häckar kan leka ett rokoko-Arkadien med de allra täckaste och näpnaste herdinnor?

Faust knappt lyssnar till förslaget, ty hans sinne är fängslat vid en hans egen plan. Från sin sky såg han nyss havet i vild och syftelös kraftansträngning vräka ofruktbara böljor över ett sankt kustland. Dessa böljor skola utestängas och den öde vidden göras till bördig mark för miljoner. Det är hans levnadsmål, och Mefistofeles, hans träl numera, sedan den yttersta frestelsen tillbakaslogs, skall medverka.

Faust hjälper kejsaren att kuva upproret och får av denne strandbrädden i län med allt vad han kan avvinna havet. Arbetet drives med rastlös iver år efter år in i Fausts höga ålderdom. Längre och längre rycka de vågbrytande dammarne, och bakom dem följa betesland och åkrar med yppig växtlighet. Den nya hamnen ger hägn åt skepp från alla land. En bygd har uppstått utanför
273
feodalismens råmärken och grunden givits till en samfundsordning av högre art.

Vad som först drev Faust till detta verk var en sedligt-poetisk känsla. Havets planlösa brottning misshagade honom; i dess angrepp på stranden såg han en bild av det övermod, som hånar den finkänslige andens sinne för frihet och rätt. Sa kommer tanken på det gagn han gör sitt släkte. Men till egen ära och namnfrejd syftar han ej. Må mannen, som skapat detta, glömmas av efterkommande -- det gör intet. Det är härligt att åt det helas välfärd offra hela sin personlighet, varav ju eftermälet enligt romarskalden är den bättre delen. Men Fausts lycka är icke oblandad. På den där kullen med lindarna, varifran han kunde njuta en överblick av sitt verk, bor ett vördnadsvärt åldrigt par, som till intet pris vill övergiva sin odal. Den gamle fiskaren och hans hustru ställa ihärdigt sin enskilda rätt, som de känna, mot det allmännas krav, som de icke fatta, och sina vanor mot den nydanande kraften. Fåfängt har Faust bjudit dem ett vackert gods på slätten. Här föreligger nu en brytning. För sina ögon ser han ju, att storverk fullbordas, där en bjuder och alla lyda. Huru skulle det gå hans plan, om spännkraften i miljoner viljor finge göra sig gällande med och mot? Skulle icke allt upplösas i atomer? Nej, en skall styra, en vilja, och för honom måste även den enskilda rätten vika.

Faust har under sin oavlåtliga verksamhet utat således fastnat i den upplysta despotismens tanke och ser icke kretsen, vari den rör sig. Han
274
vill göra människorna lyckliga mot deras vilja och glömmer, att mänskligheten är intet gagnad av landvinningar och upptäckta världsdelar, om dessa skola vidga området för andlig och lekamlig träldom. Han förbiser, att människolivets mening är folkets självuppfostran, och att i leken av de miljoner lössläppta viljorna verkar osynligt, men säkert, ett gudomligt allvar och en djupare plan än den upplyste envåhdsherrens och hans kloke rådgivares.

Den murkna hyddan på kullen måste bort. Mefistofeles får i uppdrag att verkställa saken, och gör det så, att det gamla paret innebrännes. Faust förbannar odådet; en slik utgång låg fjärran från hans syfte. Flere liknande rön övertyga honom, att han ej kan övervaka sina redskap. Det mäktar endast ett folk, som vet sin rätt. Således: den enda verksamma viljan gäckad och alla de andra trälbundna. Det är sluträkningen av det hela. Envåldsmakten är en vrångbild av försynen.

Snart skall han dö. Men vad är frukten av hans liv? Ett stycke jord, på vilket, nyss uppståndet ur havet, mordbrandslågan redan härjat, och där samhällets grundande börjat med en rättskränkning. Ett folk, som, uppfostrat till omyndighet, aldrig skall kunna värja sig mot den ofrihet, varunder de andra folken sucka. Var det ett mål, värdigt att sträva för?

Nej. Men är det ej för sent att finna ett annat? Döden står vid hans dörr. Skuld och Nöd stå där likaledes, men kunna icke träda över den
275
rikes tröskel. Dock det kan den fjärde demonen, som heter Sorg. Hon har kommit för att släcka dådlusten, innan Död släckt livet. Hon vill söva Faust i den dåsighet, som med sina kval kan hava något lockande för en i ångest kämpande man, och hon sjunger sin hemska vaggsång i hans öra:

Den som en gång min är vorden
båtar ingenting på jorden.
Evigt mörk hans rymd sig breder,
där går sol ej upp, ej neder,
och hur skarpt hans yttre sinne,
nattens skuggor bo där inne.
Fastän skatter finnas många,
kan han ingen, ingen fånga,
hungrar mitt i överflödet,
grubblar, hjälpt och stjälpt, på ödet,
skjuter upp, i dolskhet slagen,
fröjd och ve till morgondagen:
allt på framtidsräkning för han,
därför intet färdigt gör han.
Skall han skynda? skall han stanna?
Tveksam rynkar han sin panna,
vankar trevande, förlägen,
mitt på jämna, raka vägen,
går allt vilsnare på färden,
ser allt skevare på världen,
tung för andra och, med fara
att bli kvävd, sin egen mara,
okvävd, men till liv för dålig,
ej förtvivlad, icke tålig,
rullar han, en dödtyngd bara,
svårt är »gör!» och hårt: »låt fara!»
276

Hastigt nedtryckt, flyktigt lugnad,
dålig sömn och usel hugnad --
så beredes han, vid denna
stämning fängslad, till Gehenna.

Faust tillbakaslår hjähtemodigt demonen, som släcker hans ögons ljus i harmen över att ej mäkta lamlägga hans ande. Men då hans yttre värld svartnat, tändes i den inre en dess klarare låga. Är icke den ädle mannens oegennyttiga strävan ett mål för sig, även utan framgång och utan vinning för släktet? Försaka ej endast ära och eftermäle, utan ock tanken att hava gagnat andra! Försaka allt, som ger arbetet glädje, och arbeta ändå! En för människoförståndet otillgänglig makt har lagt denna verksamhetens oro i din själ. Följ då din kallelse utan hopp om lycka! Lyd ditt samvete, även om teologernas gud och hela den värld, som vilar i yttre stadgars hägn, bryta staven över dig! Du har då, i trots av allt, levat ett människan värdigt liv.

Men knappt är denna ståndpunkt vunnen, förrän övervunnen. [1] Den blinde gubben, som kan intet övervaka, ser i och genom sin blindhet, att en allmän-vilja måste samverka med hans egen,
277
om hans verk skall fullbordas, och som en blixt uppgår för honom betydelsen av det mänskliga samarbetet, av de många som lemmar i en andlig lekamen, folkmedvetandet som grunden för det historiskt varaktiga. Han ser, att målet, som skall nås, är fullkomning för alla, som förutsätter ett viljeliv för alla. Detta är friheten. Där är vädjobanan, där vinkar genom vådor och strider segerkransen. Segern har sin borgen i den skapelsens enhet och harmoni, som ur dualismens sjunkande dimmor framträda för hans inre syn. Det gives ett världsförnuft, som enar viljornas miljoner genom samfällda faror och gemensamma krav.

Miljoner ger jag rum att bo och bygga
i strävsam frihet, dock ej alltför trygga.
Hur bördigt grön den yngsta jorden!
Där trives människan, där frodas hjorden,
och tjällen stå de vallars kraft invid,
som vältrats upp ur folkets djärva id.
Här inne paradisiskt land;
där ute rasar våg mot dämmets rand,
och stjäler hon sig väg och alla hotas,
då ilar samhug fram och floden motas.
Ja, detta känner jag är sant och givet
till mål, som djupsta visdom stannar vid:
blott den förtjänar friheten och livet,
som vinner dem i daglig strid.
Här leva gubbe, man och barn en levnad,
där faror slagit ring om kraft och trevnad.
På jorden fri står folket fritt:
den syn, det liv, det vare mitt!
278

Hör då, o ögonblick, de orden:
»Ack dröj! du är så skönt ändå!»
Ty spåret av min dag på jorden
kan i eoner ej förgå.

»O dröj! du är så skönt ändå !» Vadet med Mefistofeles stadgar, att om Faust någonsin tillropar ögonblicket de orden, då är hans tid all, då har den onde segrat. Förutsatt dock, att det själshugnande ögonblicket är den ondes gåva. Men är det så? Mefistofeles tror det, ty hos människan fattar han endast den sinnliga sidan, och han tolkar Fausts tillfredsställelse som själviskhetens. Dock förutsätter han möjligheten av en annan tydning ovanfrån, och då gäller det att hävda sin rätt med våld mot våld. Stående invid den döde kallar han helvetets härar till strid emot de frälsande skaror, som himmelen nedsänder. Men Mefistofeles är icke Lucifer, den högtidlige, patetiskt trotsande djävulen; han är och förblir skalken bland förnekelsens andar. De sataniska stridskrafter han manar ur avgrundssvalget äro icke den fallna morgonstjärnans stolta legioner, utan helvetets narraktigaste vanskepnader. Han vet utgången på förhand, men vill ur nederlaget rädda sitt namn som en oövervinneligt lustig djävul. Däri lyckas han på samma gång han med självhån tillintetgör sitt eget rikes makt och kastar löjets svepduk över den medeltida dualismens dödsryckningar.

Änglarne häva sig i rymden med det odödliga av Faust, och deras sång förkunnar, att den kan frälsas, som redligt strävar in i döden:
279

Om därtill kärlek ovanfrån
har ömmat för hans frälsning,
han möts av varje himlens son
med hjärtlig broderhälsning.

*

Helige eremiter bo hägrade i klyftorna uppåt ett högt berg. Från sina olika synhåll, ur djupet vid fjällets fot som från höjden med vid utsikt över tingen, prisa de Guds kärlek och sjunga sin trängtan till himmelen. En av dem ser likasom en morgonsky kretsa över de furuklädda branterna: det är en kor av salige gossar, nyss lossade ur stoftets band. Dem till mötes flyga änglarne och överantvarda dem Fausts själ, ty barnen känna icke pinsamt det ännu oförklarat mänskliga hos den frälste. Eremiten på bergets topp, doktor Marianus, ser himhadrottningen stiga mot högre rymder. Kring henne samlas heliga botgörerskor: Maria Magdalena, den samaritanska kvinnan och den egyptiska Maria, synderskan, som på tempeltröskeln tillbakastöttes av en osynlig hand och sedan tillbragte fyratio botgörande år i öknen. De bedja till Jesu moder för en kvinnlig ande, synderska som de, vilken ödmjuk dväljes i en lägre rymd av himmelen och nu vid åsynen av Faust lyfter sitt anlete i salig glädje att hava återfunnit honom, som på jorden var hennes vän och för vars räddning hon i andevärlden uppsänt oavlåtliga böner. Himladrottningen vinkar Margareta upp till högre salighet, och Faust, magnetiskt dragen av sin kärlek, följer henne. Och nu vilar han i hennes
280
famn, tills hans öga hunnit vänjas vid det himmelska ljuset, och de sanningar, till vilka han trånade, de uppenbaras honom nu av henne.

DE YNGRE ÄNGLARNE.

Fjällhögt ett töckenflor
ringlande bävar:
där är en andekor
närmre han svävar.
Skingrad är silverskyn,
salige gossars här
kretsar, en luftig syn,
höjde ur jordisk sfär.
Se, hur de spädes mängd
nu i eteriskt hem
fröjdas åt vårlig ängd!
Förrn hans fullkomnings lopp
lyft honom högre opp,
följe han dem.

DE SALIGE GOSSARNE.

Lycklige bära vi
puppan för gott och sant,
vårda vi, ära vi
änglarnes underpant.
Lindorna sönderriv,
lossa hans remmar!
Sköna av evigt liv
svälla hans lemmar.

DOKTOR MARIANUS.
(i cellen på bergets topp).

Här är min utsikt fri,
lyftad min anda.
281

Kvinnor dra där förbi
högre att landa:
mitt i en stjärnekrans
ser jag den höga,
himlars furstinnas glans
tjuser mitt öga.

Alltets drottning! i den blå
vittutspända eter
unna mig att skåda få
nådens hemligheter!
Gille du vad mannens barm
djupt och känsligt hägnar,
vad han heligt kärleksvarm
dig till offer ägnar!
Obetvingligt är vårt mod,
när din stämma bjuder;
lugnad flyter hjärtats flod,
när hon fridsam ljuder,
ungmö ren utöver allt,
moder utan like,
gudahöga, tusenfalt
hyllad i ditt rike!

En sky sig flockar
av ömma kvinnor,
botgörarinnor,
om hennes knän.
Ty barmens längtan
till etern lockar,
och nådeträngtan
dem fört dit hän.
282

Dig, den oberörliga,
ingen det förtänker,
att de lättförförliga
du din närhet skänker.
Svindlande vid djupets rand
till din arm de vädja;
vem förmår med egen hand
bryta lustars kedja?
Livets väg är brant och hal,
där är lätt att falla:
hälsning, blick och smeksamt tal,
det kan dåra alla.

(Mater Gloriosa svävar uppåt.)

BOTGÖRANDE KVINNORS KOR.

Till högre zoner
se vi dig vika:
hör bönetoner,
du gudalika,
du nåderika!

DEN STORA SYNDERSKAN (Luk. 7: 36).

Vid den kärlek, som, o moder,
fick på gudförklarad son
gjuta tårars balsamfloder
trots de fariséers hån,
vid det kärl, som dröp sin rena
vällukt på hans fötter neder,
vid de lockar, som så lena
torkade hans helga leder --

SAMARITANSKA KVINNAN (Joh. 4).

Vid den brunn, dit, som förkunnats,
Abram sina lamm lät föra,
283

vid det ämbar, som förunnats
frälsarns läppar svalt beröra,
vid den rena, rika källa,
som från dem sin bana bryter
och med lopp, som evigt kvälla,
genom alla världar flyter --

DEN EGYPTISKA MARIA
(Acta sanctorum).

Vid den grav, som mottog Herran --
heligaste slummerorten! --
vid den arm, som stött mig fjärran,
varnande från tempelporten,
vid min bot till själens frälsning
fyrti år i öknens brand,
vid den sälla avskedshälsning,
som jag skrev i hetan sand --

DE TRE TILLSAMMANS.

Då från dig du icke fjärmar
stora synderskor, men stegrar
och i evigheter närmar
till sitt mål vår bättrings segrar;
må din nåd då även strömma
denna goda själ till del,
som sig en gång råkat glömma
utan aning om sitt fel!

EN BOTGÖRERSKA
(förr nämnd Margareta, blygt smygande intill himladrottningens knän).

Sände, sände
du gudalika,
284

du strålerika,
en blick ned till min sällhet utan ände!
Min vän på jorden,
nu luttrad vorden,
han återvände!

SALIGE GOSSAR
(närma sig i kretsrörelse).

Se, hur han stor och skön
växer till man!
Vårdande trohets lön
gäldar oss han.
Tidigt ur stoftets värld
vordo vi loss,
men denne han är lärd,
läre han oss!

BOTGÖRERSKAN
(som förr nämndes Margareta).

Mitt i en kör av himlens söner
knappt vet han, att han nyfödd är,
knappt anar han det liv han röner,
men liknar ren den helga här.
Han skuddar av sig stoftets kläder,
vart band, som honom fången haft,
och se! ur eterskruden träder
i fägring fram hans ungdomskraft.
O, unna mig att honom lära!
Vid dag så ny han bländas än.

MATER GLORIOSA.

Kom, lyft dig högre! Han är nära,
varhelst han anar dig, sin vän.
285

DOKTOR MARIANUS
(tillbedjande på altaret).

Blickom till vår frälsarblick,
ångerfulle, milde!
Till ett himlen värdigt skick
tacksamt vi oss bilde!
Varje sinne, höst från skuld,
tjäne dig, o kvinna,
ungmö ren och moder huld,
drottning och gudinna!

MYSTISK KOR.

Vad är det sinnliga?
Bildspråk och hägring;
men det ohinnliga
sanning och fägring.
Det översvinnliga,
fullgjort dess bud.
Det evigt kvinnliga
drar oss till Gud.

*

Detta är i flyktig översikt fabeln i andra delen av Goethes »Faust». Vi återvända nu för ett ögonblick till prologen.

Det är uppvaktning i himmelen. Med änglaskarorna, som samlas inför Herrens anlete, har även en ond ande kommit. När ärkeänglarne lovsjungit skapelsens härlighet, träder Mefistofeles bugande till majestätets tron och ber om ursäkt, att han ej kan yttra sig i så granna ordalag om
286
de sex dagarnes verk. Det har sina lyten. Människan, som skulle kröna det, är ett ömkeligt ting:

Hur ömklig mänskans lott! En jämmer utan ände!
Jag, själve fan, skäms öka slikt elände.

Människan är olycklig, emedan Gud givit henne förnuft och frihet, gåvor, som hon nyttjar så, att hon sjunker under djuren. Bättre än frihet är envälde. De stredo redan i tidens början om makten, och hade Lucifer, despotismens fanbärare, segrat, skulle han skapat ett människosläkte, lyckligt under den blinda naturdriftens säkra ledning, ett släkte, som kunnat njuta sin jordiska tillvaro utan den bittra bismaken av synd och utan oroande längtan till ett högre.

Herren spörjer: »Känner du min tjänare Faust?» -- Ja, den token känner Mefistofeles väl; han är ett slående vittnesbörd om förnuftets olycksdigra verkningar; intet när och intet fjärran kan hugna hans upprörda hjärta. Herren genmäler:

Fast tjänarn ännu saknar sans och tukt,
skall han dock nå den klarhet, som han önskar;
så bidar odlarn blom och gyllne frukt
för år, som komma, när hans telning grönskar.

Ett vad! ropar Mefistofeles. Faust skall aldrig nå denna klarhet, utan hamna i evigt mörker, förutsatt att han, Mefistofeles, får utan korsande inflytelser ovanifrån göra med honom vad han kan. Den fråga, som sålunda föreligger mellan himmelen och helvetet, är den, om en »Herrens tjänare», en till det ideala dragen människoande, överlåten åt
287
sin egen dunkla trängtan, förmår i samfärdseln med det onda undvika att förspilla möjligheten till frälsning. Herren säger ja, Mefistofeles nej.

Vadet gäller ett envig mellan djävulen och en människa, ställd utom kretsen av vad på teologiens språk kallas övernaturliga nådeverkningar. Endast så kan prologen rätt förstås, ty tillstädelsen att fresta och föra människan på sin väg har den onde redan förut. Vad han vill, det är strida en mot en, och himmelen skall vara det oväldiga vittnet till kampen.

Men varför kallar Herren Faust sin tjänare, och varför har Mefistofeles, med så många järn i elden, särskilt aktgivit på honom?

I Faust rör sig den innerligaste trängtan att leva i Gud, att främja det sanna och goda med fullkomlig uppoffring av det sinnliga jaget. Men var finna Gud? Och vad är sant? Vad är gott? Stödda på uppenbarelse, tusenårig hävd och miljoners tro svara honom kyrka och skolastisk vetenskap, att han ej må söka Gud i djupet av sin egen ande. Det ursprungliga samlivet mellan skaparen och skapelsen är tillintetgjort. Gud talar ej i de mänskliga känslorna och drifterna, som hemfallit under naturens förbannelse; ej i den mänskliga viljan, som är riktad på det onda, ej i det mänskliga förnuftet, som är förmörkat och ett redskap för irrläror. Vad som synes vara den ädlaste ingivelse kan hava sin källa i det onda, ty Lucifer omskapar sig till en ljusets ängel. Människans samvete far ständigt vill. All inre myndighet är upphävd, och den bräckliga varelsen skulle
288
vara helvetets oomtvistliga rov, om icke en yttre myndighet, en frälsande inrättning tillkommit som det nya föreningsbandet mellan Gud och släktet. Denna stiftelse är kyrkan. Genom avsägelse av all självständighet och i obrottslig lydnad för kyrkans stadgar kan människan räddas. Annanledes icke.

Faust är uppfostrad i denna lära och har genomforskat allt vad århundradens skarpsinne framletat till hennes stöd. Men han vill icke utan strid uppgiva sin personlighet. Han är färdig att offra sin själviskhet, men ej vad han känner vara gudsbelätet inom sig, på den yttre lydnadens altar. Han eftertrånar det förhållande till Gud, vilket är den friborne sonens till den älskade fadern. Han vill höra Gud i sitt samvete, och förnimmer han där oklart vad han bör, tror han dock, att den missförstående lydnaden är lydnad och den villfarande kärleken kärlek. Han vill tro, att medlidandets och självförsakelsens känslor äro den högstes kraft i honom, medan kyrkan förkastar dem som blotta naturyttringar, som först helgas, när de göras till medel i hennes tjänst. För henne är pinbänken, nyttjad till Guds ära, heligare än den balsam hedningen ville gjuta i den plågades sår. För henne är fröjden, varmed de salige i sin himmel höra föräldrars, syskons och barns tandagnisslan i helvetet, heligare än de tårar den naturliga medkänslan fäller över deras kval. När Faust forskar, mötes han av dogmer, som ej endast stänga tankens väg, utan upphäva hans giltighet, i det de stämpla logiska motsägelser till eviga sanningar. Skyndar han ur den kvava studiecellen
289
ut i naturen, tvingas han att där, såväl som i sitt inre, se en valplats för demoniska makter. Vårens friska fläktar äro sataniske andar, vattnet, som speglar himmelen, ett oheligt ting, innan det undfått prästens magiska välsignelse, den härligt skrudade jorden skorpan kring ett helvete, och hennes fägring ovärdig och farlig att njuta. Skådar han in i det sedliga livet, ser han alla de drifter, som i samhället skulle adlas, förnekade och brännmärkta, själva det äktenskapliga livet nedsatt till något jämförelsevis orent, men bredvid de bloddrypande bilderna av en ryslig »renlevnad» de vildaste sinnliga utsvävningar, vilkas skuld kan gäldas med självplågarnes överloppsgärningar. I staten finner han undersåtarne, utanför området av förlänade friheter, fullständigt rättslöse och den stora mängden av Guds söner förnedrade under djuren. Han häver sina händer mot himmelen och frågar, om detta är det liv, som Gud förutbestämt åt människan. Om så är, då är råmärket mellan gott och ont kullslaget, då är striden mellan Jehova och Lucifer en fejd mellan tyranner, då må den människa, som har någon aktning för det bästa inom sig själv, så matk hon än är, göra insaga mot skapelsens ordning, uppsäga lydnaden och låta kasta sig i helvetet hellre än med fega läppar neka vad hennes innersta jakar, eller jaka vad det nekar. I stunder av förtvivlan är Faust redo att tillgripa varje medel för att komma ur denna sönderslitande stämning. Han hängiver sig åt magien, vars höften om ljus över tingens gåtor han missaktat, så länge han ännu litade till tankens
290
kraft, och då även magien sviker, och den ande han manar låter honom ännu djupare röna sin mänskliga vanmakt, står han där självmordet lockar som frigörelse.

Men det är just denna inre strid, som gjort honom värdig att av Herren kallas tjänare. Det är också den, som fäst helvetets akt på Faust. Mefistofeles vet väl, att det är de sannfärdiga, eldiga och modigt strävande lynnena, som äro farligast för mörkrets rike på jorden. Att tämja en sådan själ och lära henne trivas i skarnet vore en seger honom värdig. Ty avgrunden har ännu aldrig lidit avbräck, men väl främjats av den blinda tron och underkastelsen, likasom av den spetsborgerliga likgiltigheten för idealet.

I Fausts förhållande till Margareta kämpar vild sinnlighet med ren kärlek. Han flyr till skogens ensamhet för att icke störta henne i elände, men Mefistofeles återupptänder lustan till hennes kroppsliga fägring, och hon faller -- för att i himmelen frikännas. Den heliga enfald, den kärlek och genom kval till ädlaste mognad hunna mänsklighet, som hon uppenbarar Faust, rena honom för alltid från sinnlighetens slagg och möjliggöra det nya liv, till vilket han stärkes av naturens helande krafter och väckes av alfernas sång. Hennes bild försvinner till en tid bakom de skiften han genomgår, men för att vara hans hjärtas gömda arlaskatt, och ständigt följa honom hennes böner, att »den dunkla trängtan», som är hans enda vägledare, må återföra den älskade i hennes famn.
291

Men i teologisk mening är Faust icke huttrad genom minnet av Margareta och sorgen över hennes jordiska öde. Han är ej försonad med den lott, som synes tillmätt honom och hans likar. Han bryter icke staven över sin längtan att i tanken eller ett innerligt samliv med skapelsen genomtränga och njuta det eviga. Väl är han övertygad om det hopplösa i en sådan strävan, men han ödmjukar sig icke under omöjligheten: han vänder sig med lyft panna ifrån henne och söker på andra vägar sitt mål. Han tröstar varken på tanke- eller viljelättjan som fribrev till himmelen, och då vetandets värld är honom stängd, vill han fresta gärningens. Vad han, den ovärdige, varit för en kvinnas hjärta, har mänskligheten större tillkall på att varda för hans.

Dessförinnan genomgår han ett inledande och stärkande skede i skönhetslivets värld. Faust är ju gossen, som i skog och mark kände under heta tårar en värld uppgå i sin själ, mannen som i evig aftonrodnad ville sväva efter solen. Under det medeltida människolivets bundenhet var ju naturens fägring den enda tillflykten för hans skönhetsträngtan, som vid lärkans slag önskade sig vingar, för att stiga till en värld av harmoni, som endast aningen fattar:

Dock kan envar en medfödd längtan märka,
att upp och fjärran hän han vill,
när över sig han hör, hur vårens lärka
oskönjelig i rymden slår sin drill,
292

när bredda vingar örnen häva
högt över tallkrönt stupas rand,
och tranan ses mot hemmet sväva
ut över hav, ut över hand.

Vad de gamla folkböckerna förtälja om Faust, huru han vistades vid kejsarens hov, där frammanade Helena och Paris samt ingick förening med den helleniska drottningen och födde med henne en son, det har nu Goethe nyttjat till klädnad för sina tankar. Då Faust letar efter ett värdigt levnadsmål på jorden, söker han i själva verket en ädel naturlighet, ett tillstånd, vari det mänskliga livet i sin helhet, dess tankar, känslor och drifter helgas och samklinga med en helgad natur. Det vaknade studiet av antiken har öppnat honom en värld, där naturens förklaring tyckes honom vunnen och släktets paradislängtan tillfredsställd genom konsten. Inbillningskraftens magi flyttar honom in i den världen, och han lever vid Helenas sida ett arkadiskt liv, som synes dådlöst, men ej är utan äring för hans utveckling.

Ty den, som tagit skönheten på allvar, skall taga plikten likaledes. Han lider av det fula, som okunnighet, nöd och träldom alstra omkring honom, och varje barnanlete, som, ädelt danat, stämplas av vanvårdnaden med det råa eller slöa, är honom en anklagelse mot samfundsordningen och en maning att verka för ett bättre rikes tillkommelse. Sålunda kan känslan för det sköna egga till arbete för det goda. Men den, som tagit skönheten på allvar, vet ock, att det enskilda,
293
för att vara harmoniskt, måste underordna sig det hela, och att idealet uppenbarar sig för hov och måtta, ej för storm och trots.

Euforion, sonen av det klassiska och romantiska, dör tidigt. Romantikens innerlighet må eftersträva, men skall aldrig till fullo nå antikens lugn och klarhet, så länge tiden själv saknar dem. Den sanna diktkonsten springer för djupt ur tidens liv för att den sanne skalden skulle vara en lotusätare. Klappar ej sångarens hjärta för mänsklighetens väl och ve, hägra ej för hans syn de ideala mål, som hans folk »i dunkel trängtan» söker, men som dagspolitikern sällan kan eller vill se, då skall hans namn ej länge överleva de tekretsar, som hyllade det. Vår tid är en valplats, där dödsfientliga världsuppfattningar, allt djupare medvetna om försonlighetens omöjlighet, drabba samman och kasta hela samhällslag, folk och trossamfund in i striden. Där måste »det objektiva lugnet» vika för »subjektivitetens» överspänning. I denna mening är sonen av Helena och Faust vigd åt underjorden. Han lever dock ständigt upp i väna, men aldrig till mognad komna former, och det är just hängivenheten åt de sedliga idealen och de kämpande ljustankarne i tiden, som flätar strålkransen kring Euforions lockar. När han försvunnit, tager Forkyas-Mefistofeles upp hans livrock, mantel och lyra och visar dem hånfullt till åskådarne som bytet för den poesi, vilken slår klassiska mantelveck om sin innehållstomhet.

Likasom skönhetssinnet manar till arbete för det goda, så är detta i grunden en strävan till
294
det skönas verkliggörande. Själva umgänget människorna emellan kan icke ikläda sig ädla former, innan det ledes av en finkänsla, som vill jämna ödets lotter, ärar det mänskliga även i dess lägsta uppenbarelse och söker likasom med blomsterband sammanknyta olika samhällsklasser, kön och åldrar. En ny och högre skönhetsvärld än den grekerna skådade skall aldrig uppkomma utan med enklare och jämnare levnadsvillkor, som giva blomstring åt ett folkliv i frihet och adlad naturlighet. Det största skaldeverk Hellas efterlämnat återspeglar något av ett sådant liv. Den utvecklingskraft, som Greklands konst ännu länge ägde, hade i det sitt upphov. Men när det förut ärade kroppsarbetet och slutligen även konstens id tillföll en rättslös och brännmärkt samhällsklass, och då skönheten ej längre var till för folket utan för ett njutande fåtal, då störtade denna formvärld under trycket av ett sedligt ont i spillror.

Ur den innerliga medkänslan för folkets sed uppspirar diktens och konstens nationala liv. Värste motståndaren till detta är den bildningshögfärd, som, när andra företrädesrätter falla, träder dess mer i förgrunden. Denna högfärd, som är så vidrig, emedan hon motsäger bildningens eget väsen, uppbäres i Goethes drama av Fausts famulus, Wagner, som gör kunskapen till ett medel, till fotställ för en storhet, som föraktar hopen. Faust åter, för vilken sanningens sökande är mål i sig och mänsklig plikt, ringaktar vad han vet och har ett kärleksrikt öga för folkets liv. I mitten av byns dannemän, vid dansen under linden och
295
bland lekande barn andas han fritt och känner sig som människa. Från högre ståndpunkt är den bildningsmån, som skiljer medlemmarne i ett samhälle, där de viktigaste sanningarna äro tillgängliga för alla, mindre djupgående än en Wagner vill göra dem. Den höglärde Faust, undervisad i himmelsk visdom vid den förklarade Margaretas knän, är den sköna och försonande bild, varmed skalden velat tyda även däråt. Vad mannen med tankearbete och mångsidiga levnadsrön ej mäktat vinna skänkes honom av ett barn, som dvaldes i den trängsta verksamhetskrets, men genom inre kamp vann fullkomningens krona. Det evigt kvinnliga, som drar oss till Gud, är den i blygsam pliktövning levande kärlek, varåt konsten givit sitt högsta uttryck i en kvinnas, den nasarenska Marias fägring.

Till sist har Faust funnit sitt levnadsmål: att frigöra människan från världslig och andlig träldom. På den mark han frånryckt havet har hävden i stat och kyrka intet krav: han kan således börja med att bygga på framtiden, då andra först nödgas riva det närvarande. Så vill det synas, men så är det icke. Ty de människor, som plöja den nya jorden, hava uppvuxit på den gamla, och det är lättare att avskudda dennas stoft från fötterna än från själen. Faust själv känner, med vilket starkt grepp trolldomstron fasthåller sina rov -- denna tro, som sparar oss tankeansträngning och sedlig strid och frälsar oss med magiska bruk. Kyrkan står redan färdig att lägga det nya landet under sig, och inga dammar värna det från denna sida mot en översvämning farligare än havets. Den syn
296
-- ett fritt folk på fri jord -- som lyckliggör Faust i hans sista stund, skall icke varda verklighet genom honom. Han dör, då han funnit det mål, för vilket han ville leva. Men himlen ser till viljan, ej till framgången, och mannen frälsas, emedan han troget följt sin kallelse. »Så länge människan strävar, far hon vill,» och likväl är redlig strävan frälsningens villkor. Men därmed är ej den gudomliga nåden överflödig. Vad även den ädlaste människa av sig själv förmår är intet mot det idealas krav.

Detta är en grundtanke i Goethes Faustdrama. Därav följer, att Faust, sedan han ingått överenskommelsen med Mefistofeles, är utestängd från religion, när detta ord fattas i sin vanliga mening. Han iakttager inga kyrkliga föreskrifter och vänder sig i sin ångest aldrig till Gud. Han har avsagt sig den värld som ovan är. När han uppgått i tanken att giva sitt liv för släktet, äskar han icke nåd, än mindre lön. Om det högsta väsen, som han vill fatta och älska som alluppehållaren, verkligen är dualismens Gud, då finner han sig uti att varda fördömd, när han i helvetet äger den frihet som Epiktet under sin herres slag. Men troheten mot det kall han känt som sitt är hans trohet mot himmelen.

Mefistofeles är i Faustdramat huvudmannen för den dualistiska dogmatikens uppfattning av släktets och den enskildes salighetsvillkor, fast på sitt eget hånfulla vis. Så säger han sig ingenting förmå mot Margareta, emedan hon gått till bikt och förklarats syndfri av prästen. Han betraktar
297
Gud och människan ej som varande uti, utan ställda utanför varandra. Han finner människans lott eländig, emedan hon är förnuftig och kan fela. Han tror, att gudomlig ledning och mänsklig frihet ej låta sig förena. Den mefistofeliska världsåskådningen för på ironiens väg till den påvliga ofelbarheten.

Mot denna uppfattning står skaldens egen. Då människan lyder sin inre röst och självför- sakande strävar för vad hon tror vara rätt och gott, då fullgör hon, även stadd på irrfärd, det värv hon har här nere och lever, även om hon icke vet det, ett liv i Gud. Hava vi tillkämpat oss friheten, skola de enskildes villfarelser upphäva varandra, den gudomliga viljan göra sig som högre nödvändighet uppenbar i de mänskliga krafternas lek, den ursprungliga harmonien i anlagen framträda och släktet te sig som en andlig lekamen, en utveckling i tidens och rummets former av idévärlden i Gud.

I Goethes drama brottas således samma världsåskådningar, som hava historien till valplats och aldrig stodo med så samlad makt emot varandra som just i våra dagar. Däruti ligger dess betydelse för vår tid. Knappt har väl något verk utgått ur frejdad mästares hand med så många fel, men var hava vi något, som över ett djupare tankeinnehåll speglar ett rikare människoliv?


[1] Jämför A. Th. Lysanders: »Faust: en själshistoria efter Goethes sorgespel. jemfördt med flera idédramer» (Stockholm 1875), ett arbete, varmed Faust-diktens förklaring tagit ett avgjort steg framåt, i det Lysander funnit och ådagalagt, vad som undgått även skarpsinnige tyske Faust-tydare, att hjältens andliga utveckling icke ändrat med den heroiska självtillräcklighetens och den rastlösa idéens evangelium.


The above contents can be inspected in scanned images:
237, 239, 240, 241, 242, 243, 244, 245, 246, 247, 248, 249, 250, 251, 252, 253, 254, 255, 256, 257, 258, 259, 260, 261, 262, 263, 264, 265, 266, 267, 268, 269, 270, 271, 272, 273, 274, 275, 276, 277, 278, 279, 280, 281, 282, 283, 284, 285, 286, 287, 288, 289, 290, 291, 292, 293, 294, 295, 296, 297

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/faust/andradel.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free