Faust och fauststudier / I. Mottagningen i himmelen. Mefistofeles (1915) Author: Viktor Rydberg, Johann Wolfgang von Goethe - Tema: German literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

I.

Mottagningen i himmelen.
Mefistofeles.

Det är mottagning i himmelen. Vi veta något om en sådan dag redan ur en av vårt släktes äldsta och mest undransvärda böcker: det fjärrskådarverk, som bär Jobs namn.

Herren, som intet öga sett sådan han i sig själv är, ter sig då i det mått av ljus, som uthärdas av hans änglars syn.

De tallösa skaror, som, skiftade i världsalltets rymder, fullgöra hans bud, äro samlade kring maktens stol. De tre överänglarne träda å de övriges vägnar inför hans anlete:

RAFAEL.

Din sol ännu som fordom ljuder
i syskonsfärers tävlingssång,
den väg din allmakt henne bjuder
fullbordar hon med tordönsgång.
Den synen styrker änglars skara,
fast outgrundlig är dess lag.
Ditt verk, det höga underbara,
är skönt som på den första dag.

302

GABRIEL.

Och snabb, ofattligt snabb sig välver
en skrudad jord i himmelsk dans,
där livet än i natten skälver,
än ler i paradisisk glans.
På fjällens grund, i skum begraven,
slår havets breda flodväg opp;
med ryckas fjällen, ryckas haven
i sfärers evigt snabba lopp.

MIKAEL.

Och fram i kapplopp stormar bryta
från land på hav, från hav på land,
i vredeshug en ked de knyta
av djupsta kraft från strand till strand.
Och där! förödarblixtar skära
en stig av eld för åskans slag!
Dock, Herre, dina änglar ära
den blida gången av din dag.

DE TRE TILLSAMMANS.

En syn, som styrker änglars skara;
att fatta dig är hon för svag.
Ditt verk, det höga underbara,
är skönt som på den första dag.

På Jobs tid »hände en dag, att då Guds barn kommo och trädde inför Herren, kom även Satan ibland dem och trädde inför Herren.»

Så även nu.

Knappt ha överänglarne framfört sina budskap, förrän Satan-Mefistofeles står mitt för den Evige -- »chapeau bas» -- bugande med smidig

303

rygg. Det går en rystning genom de oskuldsfulla änglasjälarne vid detta möte, anlete mot anlete, mellan den allgode och den onde. Men Mefistofeles står lugn och hans tunna läppar le. Han bugar ännu en gång djupt och mjukt, ty han vet vad hövan kräver, och rätar sig så upp till en på samma gång vördsam och otvungen hållning, och i motsats till änglarnes lovsång börjar han sitt tal på lättaste vardagssätt:

Då du, o Herre, närmar dig på nytt
och nådigt spörjer: »hur står till bland eder?»
och gärna såg mig här i dar, som flytt,
står även jag i dina hovmäns leder.
Jag kan ej svarva granna tal, förlåt det!
fast alla här må håna mig som platt;
mitt patos, å, du skulle skratta åt det,
om du ej hade vant dig av med skratt.
Om sol och världar kan ej jag förtälja,
ty jag ser blott, hur mänskorna sig kvälja.

Som man hör stöder Mefistofeles sitt uppträdande i himmelen på ålders hävd; han lägger, liksom för att håna änglarne, ljudvikt på att Herren i forna dagar gärna sett honom här; han ursäktar sina oprydda ord med oförmågan att tala himmelens hovspråk, som i hans mun, den osminkade sanningens målsmans, skulle kunna förleda Herren själv till ett gott skratt; han ger dessutom en fin vink om, att han såsom konstdomare finner detta språk hava nog mycket tycke med det högtravande. Själv har han varken tid eller håg att syssla med talkonsten. Omkring sig ser han ju en värld så full av sorg och ve, att även en stackars sate måste varda hjärtnupen. I djupaste

304

underdånighet djärves han klandra den ifrån Herren utgångna levande folkundervisningslag, som nämnes förnuft. Undervisningen vidgar människans synkrets och gör ju henne sålunda missnöjd med den trånga krets, vari hon nödvändigt måste röra sig. Mullvaden lever ett trevnare liv än världens lille gud, som lik gräshoppan spänner vingarne till himmelsflykt och lik henne städse hamnar i skarnet. Vilket elände! Skall man gråta eller skratta däråt? Mefistofeles, annars hågad att skratta, är nästan färdig att torka en tår ur ögat.

Herren, som hatar ingen, ej ens förnekelsens andar och bland dem allra minst skalken, åhör den tvetydige människovännen med tålig nåd, men spörjer ändå:

Har du ej mer att föredraga?
Kom du, som förr, blott för att klaga?
Är ingenting på jorden dig till lags?

MEFISTOFELES.

Nej, uselt var och är där hittilldags.
Hur ömklig mänskans lott! En jämmer utan ände!
Jag, själve fan, skäms öka slikt elände.

Mefistofeles ingår icke närmare på grunderna för sin varkunnande uppfattning av människans tillstånd. Han vaktar sig väl för att falla in i det tråkiga. Det är honom nog att höviskt, såsom det ägnar en djävul av börd och levnadsvett, hava givit Herren ett stickord för det ofullkomliga, som synes vidlåda hans skapelses storverk; det är honom nog, att helvetets kyligt granskande, lyteletande världsuppfattning fått stämma vid sidan av

305

änglarnes aldrig mättade förtjusning över företeelsernas rikedom och fägring. Han låter påskina, att det himmelska hovet ej är alldeles olikt en jordisk konungs, vars hovmän tända rökelse för hans näsa, medan endast narren säger honom sanningen.

Dock har han med handen på hjärtat å helvetets och egna vägnar stämplat som vanmäle, att mörkrets rike skulle hylla grundsatsen att klandra och endast klandra med hänsyn till Guds skapade värld. Det är sant, att skaldekonsten icke blomstrar i avgrunden och att ingen av Lucifers undersåtar kunde hopsätta så prydliga lovkväden som Gabriel, Mikael och Rafael över de sex dagarnes verk, det är sant, att helvetet ser i dikten och över huvud i företeelsernas uppfattning genom inbillningskraften ett tillryggalagt skede, utmärkande varelsernas barndomstid; men icke dess mindre är avgrunden villig att rosa den visdom, som skönjes i mycket av det skapade. Så kan Mefistofeles’ vän Asmodeus icke nog förvåna sig över den mänskliga nervbyggnaden, som skulle vara en källa till oblandade fröjder, om ej de töckniga föreställningarne av plikt, oskuld och slikt grumlade dem. Dessa föreställningar unna människan ingen ro att njuta rätt; de lägga malört i hennes glädje, de sömma till nöjets purpurskrud ett mantelsläp av ånger. Mefistofeles skulle vilja hemställa, om ej denna förening av det sinnliga med det översinnliga vore ett misstag, som tarvade rättelse vid en ny upplaga av skapelsens bok. Detta så mycket hellre, som ju samvetet så illa löser sin

306

uppgift. Nödgas det icke åt åldern överlämna att söva lidelser, som det ej själv mäktade tämja? Är det ej under alla lotter brydsamt att skilja dygden från oförmågan att synda, och ligger ej den sorgliga misstanken nära, att de helgon släktet har att uppvisa i någon mån likna vargen, som, då han mist sina tänder, heligt avsvor att bita får?

Ett annat litet fel, väl ursäktligt när man inom en vecka skall skapa en värld, torde kunna påpekas däruti, att människan fått en drift till vetande, en eggande längtan att skåda ut över tidens och rummets landamären in i det eviga varandets rike. Vartill båtar denna ävlan att förnimma det oförnimliga, att fatta det ofattliga, att tränga till vad man kallar djupet av tingen, vilkas yta ju ändå tillbjuder oss måhända det bästa de äga och i varje fall det som mest roar oss?

Människan är sålunda en dubbelvarelse, som aldrig kommer i jämvikt. Hennes främre jag vill flöja över de stängsel, som äro resta kring henne, och rönen lykta alltid med fall. Hell henne att frånsidan är köttig nog att uthärda stötarne mot marken!

Denna från helvetets synhåll gjorda granskning av människans liv och läge framställes av Mefistofeles halvt allvarligt, halvt skämtsamt, och man är oviss, om icke det leende, varmed han ledsagar sina ord, syftar mer åt honom själv och det rike, vars talan han för, än åt den Gamle i maktens högsäte. Mefistofeles är hovman nog att veta, huru långt han må gå; han snuddar vid,

307

men överskrider icke yttersta råmärket för det tillständiga.

Måhända känner han sig smickrad av den fria ingång han -- endast han bland alla djävlar -- har till himmelen. Efter lyktad mottagning säger han till sig själv:

Jag hälsar på hos gubben då och då,
men aktar mig att väcka upp hans vrede.
En hygglig storman ju, som språkar så
på mänskligt vis med självaste den lede!

Vem är han då, denne Satan, som så oförsynt blandar sig i änglarnes härskara? Av leda för den objudne följeslagen rycka de med bortvända anleten på sina skinande axlar, medan likväl Herrens blida änne icke mörknar, när han skådar ned på den förtappade.

Han är ej Belsebub, vidundret, som i avgrundens nedersta djup vrålande skakar sina fjättrar. Det är ofantlig skillnad mellan ondskan som obändig lidelse, verkande blint som stormen eller jordskalvet, och ondskan i den stadgade kalla livsåskådningen, som yppar sig i slipade later och löje över all sedlig fikan, allt högt syftande, all tro, ja över all tillvaro, ej minst sin egen. Ondskan i den förra skepnaden är Belsebub, i den senare Mefistofeles.

Han är ej heller den ande, som förhäver sig till krav på himmelens konungadöme, den fallna morgonstjärnan, Lucifer, på vilken ett sken av överjordisk fägring dröjer -- vemodsfullt, färdigt att fly, villigt att bida. Den renaste seraf skulle

308

ej tveka att kyssa den vesälles läppar, om kyssen göte underkastelse, ånger, tålamod, frid i hans kvalda barm. Men Mefistofeles’ kvicka, uddiga och fräcka uppsyn ingiver seraferna fasa. I tankestyrka och självkännedom står han lika högt över som i själsadel under denne Herrens forne älskling, vars obotliga tredska vilar på den urbild för världen, som han hyser inom sig och vill utdana och i sitt högmod ställer över Guds.

Ty avgrundens hövding skönjer i världens, framförallt i människosläktets gång och öden så många lyten, som han vill bättra, så många lidanden, han dömer onödiga. Det är en sak, som djävlarne äro ur stånd att fatta: att den allsmäktige överlåtit människan en mån av självstyrelse. Däruti se de källan till allt elände. Att världens väv varpades av hårdspunna lagar, det fatta och gilla de, men det brokiga inslaget av mänskliga syften och hugskott villar deras syn. En gåta är det dem att Gud vill styra fria undersåtar. Mäktade Lucifer tillvälla sig riket, förödde han denna mänskoätt och skapade en annan, som, ledd av blind drift, ginge snörrätt till det mål han utstakat. Som konung vorde Lucifer envåldsherre; som tronkrävare är han omvälvningsman.

Mefistofeles åter grinar överlägset och försmädligt åt varje framtidsdröm, men är, om han skall vara något, arvväldets man och talar stundom med spefull salvelse om modern Natts heliga rätt, som frånrånades henne av uppkomlingen Ljuset. Han rosar det gamla kaos, då världsämnena ännu icke spruttit ur sin sömn vid

309

det livtändande »varde», och det enda han godkänner i Guds skapelse är en viss jäsning i djurblodet, förutsatt, att hon ej ger frö till nytt liv.

När Lucifer, hög i sin grämelse, eggar avgrundens fylkingar till nytt framlopp mot himmelen, jämkar Mefisto sin lösvad till rätta och vänder sig ömkande bort från dessa vanmaktens lika trägna som gagnlösa rön.

Det finns djävlar, som tro på den ena eller andra lärobyggnadens allena saliggörande hägn. När slika inblåsa tvivel i människosjälar för att därmed göra härfång åt avgrunden, varkunnar sig Mefistofeles över dessa fånar, som äro blinda för att det redliga tvivlet är vägen till sanningen och himmelen.

Själv vet han bättre vad han gör. Och likväl märker han, att vad ont han vill och verkar främjar det goda. Det är så den Gamle där uppe korsar hans illfunder. Ur denna fullt insedda vanmakt flyter ångesten, som letar sig luft och lindring i hädiskt löje. Mefistofeles iddes ej göra ont, om han ej trängde till förströelse i det tröstlösa, tomma liv han ser ligga framför sig likt en ändlös väg. Han trånar till förintelsen. Han är en levnadstrött djävul. Hans skämt är den kalla månstrålens lek på ytan av träskets dödvatten.

Allra minst förblandes Mefistofeles med det avgrundshyde, vettlösans och ilskans andar, som göra bödelstjänst i helvetet och, när de gästa jorden, ej duga till annat än kvälja månadsrasande och fara in i svinhjordar. Nedlåter han sig att skratta åt deras odåd, så är detta det enda

310

vedermäle av landsmanskap han giver dem. Visst har han sina ryck, som då han i pudelshamn springer en gående mellan benen för att få le åt en blödande näsa eller vrickad fot. Motsägelsens vän, ikläder han sig icke ogärna skepnaden av det hederligaste kräk på jorden. Men slikt oaktat är Mefistofeles en fin och välglättad djävul. Helvetet aktar i honom sin främste statsman. Han är klippt och skuren att idka statsumgängeskonsten så, som förstar och förstliga sändemän ej sällan förstått henne. I helvetet uppträder han stundom för ett valt sällskap som föreläsare över Talleyrand, eller han nagelfar herrar Gramont, Benedetti, Beust och Bismarck så spefullt klyftigt, att åhörarne vrida sig i tandagnisslande gapskratt. Kvick, kall, smidig och hal tager han sig väl ut i stormännens guldbonade salar, där han visar sig i stjärnströdd frack, och ej mindre väl på Blocksberg, där han som junker Voland i röd sammetströja med tuppfjäder i mössan tjusar häxorna med infall lämpade efter deras smak. Mörkrets rike kunde omöjligen finna en bättre sändeman. Kvalt av agg, uppblåst av högfärd, måste det mot sin vilja känna sig smickrat av att äga ett ombud vid det himmelska hovet, ett ombud, som ingalunda sänker det slags aktning, varpå helvetet yrkar.

Där han nu står i himmelens skinande rikssal och känner sig ett skottmål för otaliga pilar ur änglarnes skära ögon, då hjälten Mikaels, lågande av helig vrede, borra sig in i hans själ, då serafernas överstråla honom med sorg över hans fall och kerubernas med fasa över fallets

311

djup -- ej känner han sig då så alldeles väl till mods; men sans och hållning tappar han icke. Oblygt, eller från helvetets synpunkt värdigt utan like, uppbär han sitt kall. Till Mikael blinkar han i förbigående: »Vad du i längden måste hava tråkigt i denna sippa, förtvivlat sedesamma omgivning!» Serafernas och kerubernas fägring synar den snöde med lystna ögon och viskar till de närmast stående, att de kunde bära något snävare livkjortlar utan att såra hans smak. Vad under då, att änglarne rygga och öppna bred väg för helvetets förtroendeman, när han med djupa bugningar nalkas maktens stol, för att även där, i dämpat hån, nedlägga jäv mot tillvaron!

Vilka konstverk dessa bugningar äro! Mefistofeles’ framsida, från den högt kammade hornlika locken ned till fotbjället, uttrycker vältaligt den vördnad åsynen av Herren avtvingat honom och den han som världsman känner sig skyldig att gälda, men å andra sidan vet mästaren i åtbördernas konst att yppa det överlägsna förakt han vill låta påskina för himmelens tjänsteandar.

*

Herren frågade:

-- Du känner Faust?
-- Faust, doktorn?
-- Ja, min tjänare.
-- Ja väl, men på sitt eget vis!
Ej jordisk är den tokens dryck och spis,
han fylls av jäsluft, far i molnen gärna

312

och, slav av halvmedveten dårskaps röst,
av himlen kräver han var skönsta stjärna,
vill njuta högsta fröjd vid jordens bröst,
och intet fjärran, intet när kan värna
hans barm mot ve och ge hans hjärta tröst.

*

Herren visste väl, att Mefistofeles länge aktgivit på denne Faust: ty vad bryr sig en så storslagen och mångrönt djävul om vanliga själar? Han skattar sig för god att ens räcka handen efter folk, som endast lever för att mätta sina lägre böjelser. Köpmannen, som leker med sina vid vinningen fastlästa kedjor, prästen, som dyrkar guldkalven, kälkborgaren, som fikar efter en stjärna i knapphålet, latinmalen, som dumdryg ser ned på det hemmavuxna vettet, dessa och dylika äro avgrundshydets fång. Gat han det, skulle Mefistofeles sparka dem ur helvetet som ovärdiga även att vara där. Han önskar dem i varje fall en lång levnad på jorden, där de till djävlarnes fägnad framställa vanskepnader av det heliga. Men vådlig för helvetet är den ande, som brinner för det goda och sanna. Att binda honom vid sin segervagn, det är värdigt Mefisto. Det driver hans ådrors kyliga save till livligare omlopp. Det, endast det, kan pigga upp en levnadsmätt satan. Han vet, att han gagnlöst knyter sin hand mot skapelsen, att han ej kan tillbakatumma tidens visare eller dämma världsströmmens kungsåder -- att han i stort mäktar intet. Men hans själs gry och det pinande kravet på förströelse tvingar

313

honom att göra rön i smått på andar, som han dömer mödan lönande att syssla med. Och i smått vann han icke sällan segrar.

Ty bland de män, som i kraft av rättskänsla, snille och hjältemod, dessa sällsport enade gudsgåvor, fört vårt släktes härmärke något steg framåt -- var finnes väl en, hos vilken han ej kunnat utveckla ett lyte, som minskar deras dyrd och stör det sköna i deras uppenbarelse? De bilder, vi uppställa i våra hävders segerhall, äro därför alla mer eller mindre krymplingar. Går du att i deras åskådande stärka din håg till manlig kamp, så var viss att du runtomkring dig skall förnimma en hop Tersiters skadefröjd, vilka, omedvetna om sin egen vanväxt, peka på deras lyten. Du hör dem svärma kring hjälten från Worms, den vise i Ferney, Childe Harolds sångare, den bragdrike drömmaren på Caprera, du hör dem granska och fördöma -- månne för att varna mot en vådlig människodyrkan, som vill urskulda, ja upphöja bristerna hos sina gudar? Nej, men för att varna mot det stora, som har sin skugga, och hänvisa till det flata, som ingen skugga kastar, emedan ljuset halkar över det. Dock hava även de sina hjältar. Där ett samvetslöst själv går väldigt genom världen, följes det av Tersiterna med rökelsekar.

Slikt tröstar i någon mån Mefistofeles över tillvaron. Ej därför att han känner en dragning till dessa själar. Han, en fallen överängel, förnekar ej alldeles sin frändskap till det gudomliga i människan. Men han hatar livet, och därför

314

framåtskridandet, och därför hänförelsen. Ty hänförelsen är den ende vägbrytaren åt Guds rike. Utan hänförelse verkas intet stort, lika visst som ingen är säll, som ej glömmer sitt själv för ett högre mål.

Har någon, i vars hjärta Gud tänt rättskänslans brännande eld, dukat under i kampen mot tidens makter, framsänder Mefistofeles gärna en Tersit i prästerlig skrud att över den fallnes stoft tala till de unge och göra den dödes öde till varnagel och skildra den frid och välgång, varmed Herren hugnar de stilla i landena, som aldrig knutit handen mot övervåldet. Där den lumpnes makliga väg utpekas som vägen till himmelen, tycker sig Mefistofeles hava gjort den Gamle på maktens stol ett lustigt spratt.

Faust har varit en hänförelsens man. Han är det ännu, men han har kommit till en skiljeväg, har hunnit in i ett skede av sitt liv, där Mefistofeles tror sig med framgång kunna ingripa. Herren tillstädjer detta, och ett slags vad göres. Mäktar avgrundsanden nedstämma denna eldsjäl till djuriskt liv, då har han vunnit.

Efter en vördnadsfull bugning fjärmar sig helvetets sändebud ur rikssalen. Mefistofeles tror på intet, och därför ej heller på sin seger. Men han aktar lika litet ett nederlag visst. Då han genomskrider änglaskaran, glöder i hans ögon ett förmätet hopp om det godas förödmjukelse. Änglarne rädas för denna strid, ty de känna, huru vek han är, jordens son. Men Herren vet utgången, och de återfå trygd, när de skåda upp

315

till sin fader, vars änne i sitt blida lugn liknar ett sövt världshav i kvällsolens sken. Han bjuder dem att åter skifta sig i världsalltets rymder och fröjda sig åt det sköna i trogen kamp för det goda.

Så lyktar en mottagning i himmelen.

---

The above contents can be inspected in scanned images: 301, 302, 303, 304, 305, 306, 307, 308, 309, 310, 311, 312, 313, 314, 315

---

Project Runeberg, Tue Dec 11 11:54:33 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faust/bild1.html